Månadsarkiv: augusti 2017

Senaste helgen var det fortfarande bara J och jag hemma. Vi funderade återigen på olika aktiviteter som passar bra att göra när barnen inte är hemma. Vi valde mellan Oxford med glass och promenad, Themsen med troligen bara promenad och nåt mer som jag glömt bort. Det blev lite Themsen och mycket promenad.

Återigen var prognosen för söndagen finast. Vi tog bilen till Little Wittenham och upp på en av klumparna intill (Wittenham clumps är ett par halvhöga kullar).

Tittade man söderut hade man den här fina vyn. Jag drabbades av plötslig lycka över att få bo mitt i ett sånt fint landskap.

Går man runt kullen och tittar norrut ser man Dorchester Abbey (kyrkan).

Nordväst ligger Themsen med en sluss som vi snart skulle gå ner till.

Sneglar man tillbaka åt syd-väst är det lätt att se var Didcot ligger nånstans. Inte jättevackert, men bra för att orientera sig i landskapet.

Efter att ha o:at och ah:at en lång stund uppe på klumparna gick vi ner till Little Wittenham, råkade ta fel väg och gick en extra liten runda.

I England har de inte allemansrätt, men något som kallas ”Right of way”. Det betyder att om folk alltid har gått på ett visst ställe så har alla rätt att fortsätta gå där.

Om man faktiskt vill låta folk gå över ens mark, men inte vill att det ska bli Right of way efter några år så ska man se till att det finns en grind i vardera änden och att det är låst minst en dag om året, i allmänhet på juldagen.

När vi gjort vår lilla runda som berodde på att jag tappade riktningen (trots att kartan var med) och var påväg in i Little W igen så hamnade vi inne bland någons fruktträd.

Sen vidare genom någons stora trädgård. Förbi deras tennisbana och ut genom en dörr i deras höga mur.

Om jag förstått det rätt så har ägarna till ett ställe som passeras av en right of way ingen som helst rätt att bli av med det, eller ens försöka hindra folk från att gå där. Här var det istället väldigt väl skyltat så ingen råkar hamna utanför den rätta vägen.

Tillbaka i byn och nu på rätt väg tog det inte lång tid att gå ner till Themsen.

Man ser en blandning av kanalbåtar i varierande skick och såna här modernare båtar med vindrickande människor som ser ut att ha det rätt bra.

Vi gick över ett par broar och vidare mellan ko- och får-hagar på andra sidan.

Fåren hade just blivit utsläppta på ett stort fält med meterhög svinmålla. Vissa av dem hade ganska rolig teckning. Från bara svart insida på öronen och lite runt ögonen, till den här med knäskydd mm.

Vi gick också förbi Dyke hills som tillverkades på romartiden. Två parallella mycket långa, inte så höga, kullar som jag inte vet vad de hade till. Säkert något ceremoniellt.

Efter en stund kom vi till Dorchester som är känd för sin gamla Abbey och för att vara allmänt pittoresk och mysig att besöka.

Vi kan väl inte annat än hålla med om att det var en trevlig liten stad att besöka.

Mer fint

Nästa gång ska vi nog komma lite tidigare. Söndag efter 5 är inget vidare tid om man vill ha en kaffe. Pubarna var däremot öppna. Vi hade björnbärspaj-rester som väntade hemma, så det var inte särskilt synd om oss.

Vi tog en annan väg tillbaka.

Enligt kartan skulle det här vara River Thame. Vi funderade på om den delat på sig, för den såg så liten ut. Sen kom vi på att vi tänkte på River Thames (med s i slutet), dvs den som heter Themsen på svenska.

Precis bortanför lilla Thame hängde den här skylten…

Vi gick förbi en liten klunga hus och fick Morden-i-Midsommer-känning igen.

Nog skulle man kunna spela in ett avsnitt här? Med en tant som kommer cyklande med blommor i sin cykelkorg, helt ovetande om vad hon ska hitta i huset när hon kommer in.

Vi kom ner till Themsen intill där River Thame rinner ut i den, och följde den tillbaka till slussen.

Ännu mera fint

Vår sammanfattning av den här utflykten är mycket positiv. Framöver när vi har besökare kan det hända att vi föreslår en tur hit. För de som inte vill gå så långt kan man ju åka direkt till Dorchester och ta en matbit eller fika där.

För en vecka sedan skjutsade vi barnen till Gatwick och vinkade hejdå vid säkerhetskontrollen. Denna gång fick de flyga på egen hand, utan att någon i personalen ledsagade dem. Resan gick utan problem och på Arlanda väntade deras farmor. På väg hem till henne föreslog hon köttbullar på Ikea och det tyckte barnen lät alldeles utmärkt.

Nästa dag skjutsade farmor tillbaka dem till Arlanda för vidare transport till Norrland där kompisarna väntade. Vi fick meddelande från en av föräldrarna att de kommit fram och sen hörde vi inte något mer den dagen.

Dagen efter skickade A en bild när de var på väg till kompisens stuga.

Lite senare kom det ett meddelande om att de varit ute och jagat en ko som hade rymt.

Från K hade vi inte hört något så J skickade ett sms och frågade hur det var. K svarade att det var bra och att hennes kompis hade skjutsat henne på sin moped. Vi googlade på det och tydligen är det lagligt att skjutsa på vissa, men inte alla sorters mopeder. Vi håller tummarna för att det var på en laglig sort.

När helgen närmade sig började J och jag fundera på vad vi skulle kunna göra som vi men inte barnen skulle uppskatta. Vi bestämde oss för en tur till Blenheim palace som ligger lite norr om Oxford. När jag nämnde det på jobbet var det flera tappade hakor. ”Va?! Har ni inte varit där än?”

Söndag morgon en stund efter öppningstiden kom vi dit. Så dags var där väldigt få turister, men många som såg ut som lokalbefolkning (engelskt utseende och på promenad i parken utan kamera och utan att stå och titta och peka på palatset). Om man betalar inträde en gång så kan man växla in sin biljett mot ett årskort utan extra kostnad. Dessutom finns det en grind från grannbyn som man kan gå in igenom utan biljett, fast då kommer man inte in i själva huset. Gissar att många i lokalbefolkningen utnyttjar det.

Vi började med en rejäl promenad i parken för prognosen var regn-risk från lunch och framåt.

Bland det första man ser är sjön som landskapsarkitekten ”Capability” Brown arkitektade. Han utgick från en bäck, lät gräva ut ett par lämpligt stora sjöar och sen lades ett tjockt lager lera på hela botten så inte vattnet skulle läcka ut när de fyllde på med vatten.

Vi gick vidare till ett område med park-med-träd-miljö. Gamla tjocka ekar, små partier med bokskog och andra träd som jag inte vet vad de heter.

Vi kom till en idyllisk långsmal vik av sjön.

En liten svanfamilj njuter i förmiddagssolen.

Väl tillbaka vid palatset åt vi lunch. De hade en jättegod salladsbuffe (pasta med rökt lax, couscous med kyckling, feta och paprika, mm). Det fanns en massa typisk engelsk mat att välja på också, men vi undvek den.

Sen var det dags att titta inne i slottet. Det var tjusigt, men såg väl ut som slott gör mest. Krusiduller – jag menar stuckaturer – överallt, pelare i marmor eller marmorimitation. Stora tavlor med män i lockigt hår och kvinnor i uppsatt hår och stora klänningar. När vi såg de första tavlorna sa jag till J att de ser ut att vara samma människor som vi sett på andra slott och han höll med. Nån minut såg jag J prata med en man som också var där och turistade. J log när han kom till mig. Tydligen hade mannen sagt att människorna på bilderna såg lika dana ut som på andra ställen och J hade svarat att hans fru just sagt precis samma sak.

I ett par rum fanns det modernare foton på den Duke av Marlborough (nummer 11 eller nåt sånt) som bor där nuförtiden med sin familj (fast barnen är nog utflugna). De hade inte stort lockigt hår.

I några av rummen har de Churchill-utställning. Han råkade födas där ett par månader för tidigt och det är lite oklart om det berodde på att hans mor hade dansat för mycket på en fest där (eller om det ens var en fest då). Han tillbringade en hel del tid där under sin uppväxt också, inte bara i samband med festen.

Inramat där nere på sänggaveln är Churchills skruvlockar som klipptes av när han var fem år gammal. Inte tillräckligt mycket för en bra peruk ser det ut som.

Vi tänkte avsluta med en liten promenad till, så vi gick ut genom ”formella trädgården”.

Vi gick inte många meter innan regnet kom. Men tillräckligt långt för att alla sittplatser och en hel del ståplatser i caféet skulle ta slut innan vi hann tillbaka. Alla ville passa på att äta medan det regnade.

Vi lämnade palatset och åkte till byn Woodstock som ligger precis intill. Där hittade vi ett fik som var betydligt mysigare (och säkert mer prisvärt) än det stora caféet på Blenheim. Vi drack kaffe och delade på en mandel-och-körsbärs-kaka. Slutet gott, allting gott (inte för att det var dåligt innan dess heller).