Förra veckan var vi på Teneriffa. För J var det charter-premiär. Han såg framför sig flygplan med folk packade som sillar och inget benutrymme, sen grisfest och sangria. Det blev inte riktigt så, bara nästan.
När vi satt oss på planet insåg han att han faktiskt hade ett par centimeter mellan knäna och nästa säte. Vi började rulla ganska sent, för ett par hade ångrat sig och skulle inte följa med. De var tvungna att hitta deras väskor innan vi kunde åka. När vi närmade oss startbanan stannade planet igen. Nån till hade ångrat sig. En halvtimme senare hade de lyckats få det sällskapet och deras väskor också. Sen kom vi iväg.
Det var molnigt och turbulent. När molnen äntligen försvann såg vi bara hav. Sen Madeira. Mera hav. En vulkan-ö. Teneriffa? Nej, vi åkte vidare. Inte nästa heller. Men så såg J Teneriffa. Han satt på andra sidan gången. Damen vid fönstret erbjöd sig att ta bild med min kamera.
Tejde, den högsta toppen, har jag tänkt att jag vill upp på någon gång. Kanske om vi åker tillbaka att det blir av.
Vi hade bokat taxi till hotellet, men fick en hel stor buss istället. För bara oss. Hur mycket dricks borde man ge då? Bussen hade en skylt på en massa olika språk där det stod på svenska att man gärna fick ge tips.
I solnedgången kom vi fram till vår lägenhet. Ett par trappor upp var ingången. På den våningen hade vi kök-vardagsrum, sovrum, badrum och en balkong.
Balkongen vette mot några restauranger och bergen. Bilden är tagen en annan dag.
En trappa upp fanns ytterligare ett sovrum, toa och en till balkong.
Från övre balkongen kunde man skymta havet. Det var hyggligt insynsskyddat om man satt ner. Fast vi kunde titta på alla andra.
Med bara två sovrum fick A, hålla till godo med bäddsoffan i vardagsrummet. Tyvärr är det alltid den yngsta som får sämsta sängen. Det är en universell regel.
Nästa förmiddag när vi satt på nere-balkongen och avnjöt lite frukt och grönt ringer Js telefon. Han går ut ur lägenheten på andra sidan för att prata. Barnen går in till köket för att hämta mer mat och ser honom stå utanför ytterdörren. När han kommer in undrar de vem det var. Det var från jobbet, svarade han. Men varför vinkade du? undrade barnen. Det var någon där nere som tittade så på mig när jag pratade, så då vinkade jag till dem svarade han. Jaha, tyckte barnen och funderade inte mer på det.
Förrän 30 sekunder senare när mina föräldrar uppenbarar sig i dörren. Överraskning! Barnen tappade hakorna fullkomligt. Man kan tycka att de borde vant sig vid det här laget, men hittills är det mest i Sverige som de dykt upp och överraskat.
Sen blev det yatzy på balkongen. Barnen och morföräldrarna spelar alltid en massa spel. J och jag är inte så spelgalna så det är bra att det finns andra som gärna gör det med barnen.
På eftermiddagen gick vi till mina föräldrars hotell. De var mycket nöjda med utsikten.
Resten av veckan var en lång radda av sånt man gör på charterresor.
Bada i poolen.
Bada i havet.
Om man surfar på vågorna in mot stranden så får man så mycket sand överallt att det tar flera dagar innan hårbotten är sig lik igen.
Strosa på strandpromenaden. Heladeria=glasställe. Det rödblommande trädet heter Flamboyante och fanns överallt.
Äta jättegod glass
Titta på roliga grönsaker.
Titta på roliga djur.
Titta vilken kort skugga man har mitt på dagen.
Varje kväll gick vi på restaurang; 3 x Tapas, 2 x Italienskt, 1 x Libanesiskt, 1 x lokal fiskrestaurang. Tapas var gott och kul att man kunde prova så många olika rätter. Ofta bjöd de på ett litet glas nånting i samband med att man betalade notan. Vuxna fick nån citrondryck och barnen fick något annat som de älskade. När de frågade vad det var fick de till svar ”grönt äpple”. Vi lyckades aldrig klura ut vad det var. Annars hade nog barnen krävt att vi köpte mer på affären.
Gå på stranden i solnedgången.
Springa i vattenbrynet i solnedgången.
En dag åkte vi till Siam park, en vattenpark med Thailänskt tema. Min favorit där var poolen med vågmaskin. Den var bara igång 20 minuter per timme, men vi var där flera gånger och hoppade i vågorna. Sen fanns det en massa vattenrutshkanor av brantare och lugnare typer. Allt inramat av en massa palmer och exotiska växter plus ett och annat hus i Thailänsk still. Min kamera var förstås inte med den dagen.
A hann fira sin 13-årsdag när vi var där också. När han fick bestämma såg dagen ut så här: Sova tills man vaknar, sen frukost och nån timmes lek i poolen (eller blev det två?). Glass på vägen till morföräldrarna.
Spela spel med K och morföräldrarna på deras balkong.
Våfflor på Ann och Annas cafe (i samma byggnad). Bad i havet. Kanske lite mer spel, jag minns inte. Avslutningsvis Tapas på en restaurang som låg intill morföräldrarnas hotell. Också med samma fina havsutsikt.
Nästa dag var det hemfärd. Vi hann med ett sista pooldopp, sista avokadosarna och sista jättegoda glassen på stället med 40-50 sorter.
Sen kom en lite mindre buss och tog oss till flyget (har de fått slut på vanliga taxi-bilar?). Hemresan började inget vidare. Planet var nästan en timme sent på grund av händelser tidigare under dagen, förklarade piloten. Men han skulle göra sitt bästa för att köra igen en del av den tiden.
Kanske körde han igen lite grann, men den vinsten åts snabbt upp när vi landat strax efter ett på natten och det tog en halvtimme för dem att hitta en trappa så vi kunde gå av planet. Sen tog det 45 minuter till innan väskorna kom på bagage-bandet. När våra kom vid halv 3 så stod resenärerna som varit i Venedig och landat före midnatt fortfarande och väntade på sina. Ett tredje plan, också samma flygbolag, hade samma problem.
Klockan 4 på måndag morgon var vi äntligen hemma. Jag bestämde att barnen fick sova tills de vaknade och sen gå till skolan. Att tvinga iväg dem vid halv nio kändes lite meningslöst. De kom till skolan vid 11, med en lapp om varför. Jag kom till jobbet strax innan tio och lyckades komma dit precis innan vår nyanställda dök upp. Det är jag som ska lära upp honom, så det är bra om jag är där och vaken när det ska ske. Första dagen gick oväntat bra, men resten av veckan har jag gäspat.
J hade tagit måndagen ledigt. Förnuftigt.
AdWantage 