Med barnen utlokaliserade till Sverige bestämde J och jag oss för att turista på ställen vi inte trodde att våra barn skulle uppskatta. Cotswolds, till exempel. En så kallad Area of outstanding natural beauty som börjar väster om Oxford och stäcker sig ner mot Bath. Känd för sina pittoreska byar i gul Cotswolds-sten och böljande jordbrukslandskap. Inte mycket för en tonåring och en nästan tonåring att uppskatta där, inte.
Med hjälp av en guidebok, en vandringsbok och en karta hade jag gjort en plan. Vi drog iväg efter frukost en lördagmorgon. Första ”målet” var en vägsträcka som skulle vara väldigt naturskön. När vi kom dit höll vi med om att det var vackert, men insåg också att det är ungefär lika fint där vi bor. Vackert böljande jordbrukslandskap är kanske lite bortkastat på oss.
Första stoppet var i en halvstor by. Vi tog en promenad bland de gula husen och avslutade den med besök på ett café/diversehandel. Medan vi njöt av varsin halva av en stor bit morotskaka hade vi gott om tid att titta på alla fairtrade- och andra ”korrekta” produkter som var till salu. Lite lokalt skvaller kunde man också få. Det verkade som att en del av byns tanter hade för vana att titta in på förmiddagarna och se om det fanns några andra att berätta det senaste för. Mest handlade det om vem som inte kommit hem från sjukhuset än, så det var inte jätte-spännande.
Nästa planerade stopp var vid en gammal herrgård vars tidigare ägare blivit fattigare och fattigare för varje generation och för bra länge sedan lämnade huset som det var. Stället har restaurerats, men saker har lämnats framme lite som de var på 1700- eller 1800-talet (minns inte riktigt) när ägarna gav upp och flyttade därifrån.
Den ståtliga porten var tyvärr låst. Det var två timmar kvar tills de öppnade och så länge hade vi inte lust att hänga där.
Det var en fin promenad mellan parkeringen och huset i alla fall.
Nästa stopp var stan/byn Chipping Campden (där Chipping är samma ord som köping, fast vad Campden betyder vet jag inte). Den ska i alla fall vara den finaste byn att besöka i hela Cotswold, med en massa byggnader från den tiden då trakten blev rik på att sälja ull. Det stället såg inte alls ut som där vi bor. Inte en röd tegelsten så långt ögat kan nå. Bara ljusgul sten. Byggnaderna var mycket riktigt gamla och vackra (och säkert väldigt dragiga också, trodde J). Planen där var att äta lunch och sen gå en längre promenad upp på en topp där de haft Cotswold Olimpick Games de flesta år sedan urminnes tider.
Vi hittade en pub som såg väldigt genuin ut och som serverade mycket god mat. Medan vi väntade på att maten skulle komma in bläddrade J i guideboken och där stod det att det var ett bra ställe. Känns fint att veta, särskilt som det dröjde rätt länge innan maten kom. Sen mullrade det till ordentligt. Det kan ha varit en lastbil, sa vi, även om det lät misstänkt likt åska. Innan vi ätit klart kom mer muller och det började droppa lite.
Stanna eller åka hem var frågan. Att gå upp på nån Olimpisk topp när det åskar kändes inte aktuellt. Vi bestämde oss för att gå till bilen och fundera på vad vi skulle göra härnäst. Vi ändrade snabbt vår plan och sprang till bilen.
J undrade om jag kände till något ställe med god glass. Jag kom inte på något glasställe utmed vägen hem, men vi har god glass hemma i frysen, tyckte jag. Vi hade bortåt en och en halv timmes körning i spöregn och åska, men med siktet inställt på glass gjorde det inte så mycket. Vi satt ju inte i sjön (fast det var några rejäla pölar som bilen fick plöja igenom). Trots att det bara var eftermiddag var himlen så mörk att det kändes som kväll. Väl hemma åt vi upp all glass vi hade i frysen (det var två ganska lagoma portioner kvar) och kände oss nöjda med dagens utflykt. Olimpen fick klara sig utan oss i åskovädret.
Onsdagen efter tog J ledigt (jag är ju alltid ledig på onsdagar). Bilen skulle på service och vi tog bussen till Oxford. Den fantastiskt stora bokhandeln där ordnar litterära vandringar och jag hade bokat in oss på den som handlade om Tolkien, CS Lewis och deras polare.
Vi var bara fem plus guiden och här fotograferar vi rummet där CS Lewis mötte sin blivande fru för första gången (eller åtminstone där filmen om det spelades in).
Här brukade de sitta och diskutera vad de höll på att skriva. Både Sagan om ringen och Narnia-böcker kan ha lästs högt här långt innan de blev utgivna.
Rummet heter Rabbit room för att förr i tiden när puben låg vid stadsgränsen brukade det hoppa in kaniner från baksidan.
Vi gick förbi en annan pub som många kändisar varit på. Intressant.
Sen tittade vi förstås förbi ett antal college där x studerat eller y var professor, men jag minns inte vilket som var vilket.
När rundturen var över betalade J och jag in oss på New College för att se mer än bara ingången.
De har ansvar för en bit av den gamla stadsmuren och har dessutom en jättelång blomsterrabatt.
Efter det kände vi oss nöjda med dagens kultur-dos och gick till vårt favorit-glass-ställe i Oxford. En perfekt avslutning på en trevlig och intressant dag.
AdWantage 