Månadsarkiv: september 2016

I tisdags for J och jag till London för att hämta ut hans och barnens nya pass. Passkontoret på svenska ambassaden är ett intressant ställe. Vi var i klar minoritet som vita, svenskspråkiga där. Övriga besökare (endel skulle ha pass, andra visa) såg ut att vara från Afrika (ganska många), Mellanöstern eller Indien. Ett par andra svenskar såg jag också. Det gick i alla fall att prata svenska med personalen.

När passen var ordnade hade vi resten av dagen på oss för turism. Vi tog tunnelbanan mot Kew Gardens. Eller Royal Botanic nånting som de egentligen heter.

Signalfel gjorde att vi fick hoppa av tåget och ta buss sista biten, men det gjorde inte så mycket. Man ser lite mer från bussen.

Väl framme i parken så var det stora, gamla viktorianska palmhuset först på listan över sånt jag ville se.

 

Sen tog vi en promenad i parken. Parken är full med träd från olika hörn i världen och nästan alla har en skylt med namnet på, så när man undrar vad det är för sort kan man bara gå fram och titta.

De hade inte den allra största sortens näckrosor där för då hade de inte kunnat visa något annat. Men den ganska stora var rätt maffig också. Den hade blommor som bara öppnade sig två nätter. Första natten vit och väldoftande för att locka dit nån sorts skalbagge. Sen sluter den sig kring skalbaggen som får tumla runt bland pollen och nektar en hel dag innan blomman, nu rosa, släpper ut den igen nästa natt. Tyvärr får bara nattvakten se de blommorna.

På vägen hem tog vi Overground och sen tunnelbana till Paddington station där tågen mot Oxfordshire går från. På stationen köpte vi oss kaffe i pappmugg och kände oss lite storstadsmässiga. Det vet ju alla att storstadsmänniskor går runt med kaffe i pappmuggar hela dagarna. Innan vi kom hem hann det bli nästan mörkt, och vi var inte långt ifrån att somna på tåget. Det kostar på att turista en hel dag.

I början av sommaren ville cheferna på mitt jobb att vi skulle förbättra kvaliteten på vårt arbete. Ett mål sattes upp och om vi lyckades nå det innan sommaren var slut skulle vi få  en heldag med kajakpaddling och lunch på betald arbetstid.

Vi kämpade på med förbättringar och i andra halvan av augusti hade vi faktiskt nått målet. Något överraskade, faktiskt, för det hade länge känts lite ouppnåeligt. Under tiden hann en kollega säga upp sig. Han hade bestämt sig för att han ville bo i London istället för i en småstad på landsbyggden. Det ska tydligen finnas betydligt fler uteställen i London, och det lockade mer än det lugna livet i stan där vårt jobb ligger. Paddeldagen bokades in till hans sista dag, så vi kunde kombinera belöningen med avfirning av honom.

På morgonen träffades vi i Lechlade på en parkering precis vid Themsen. Kajakstället var fortfarande igenbommat, så vi stod där och väntade en stund. Lechlade är ett pittoreskt litet ställe som brukar rekommenderas till turister. Dessutom har de en julbutik där man kan köpa julpynt året om. Jag tror de har lite påsksaker kring påsk också, men när vi åkte förbi såg jag bara julgrejor i skyltfönstren.

När klockan var kvart över den tid vi bokat kajakerna till bestämde vi oss för att ta något att äta i kaféet bredvid. Mackorna kom in och var smaskiga, men vissa var ändå besvikna. Stället hade ingen ketchup. Inte ens majonnäs kunde de skaka fram. Jag hade inte insett att för många här är ketchup nödvändig på varma mackor.

Medan vi satt och åt kom chefen. Han hade antytt att han kunde komma sent och dessutom hade han sin egen kajak och hade nog hunnit paddla ikapp oss ganska snabbt. Han försökte ringa kajakstället men ingen svarade (tydligen hade de inte svarat när han ringde tidigare i veckan heller). Han åkte en sväng till ett annat ställe som han visste att samma företag hade haft tidigare, men där var det också igenbommat.

Vi var inte ledsna för det. Chefen visste fler ställen. Det första hade mest snabba båtar. Vattenskidåkning och andra helblöta aktiviteter i en halvtimme var inte riktigt vad vi tänkt oss.

Nästa ställe var bättre. Visserligen bara en konstgjord sjö, men vi fick oss några kajaker, paddlar och flytvästar och så var vi iväg. Kollegan med minst vattenvana hade varit lite tveksam till hela idén när den först kom på tal, men blivit övertalad när jag föreslog att vi skulle dela en tvåmannakajak. Vi klev försiktig i vår tvåmanna och gav oss iväg. Det visade sig snart att tillsammans var vi snabbare än de som paddlade ensamma, men vår kajak var fruktansvärt svår att köra rakt med. Vi vinglade framåt i hög hastighet och kom före alla andra trots vår betydligt längre körsträcka.

Efter första varvet runt sjön lyckades vi övertyga två andra (tävlingsmänniskor som lockades av farten) att byta med oss.

Chefen hade med sig sin vattentåliga kamera, så för en gång skull fastnade jag på plåten också. Han har tagit alla bilderna från vår utflykt.

Mitt i sjön låg en ö och när vi gav oss ut var den full med ett trettiotal karlar som såg ut att vara på svensexa. De hade åkt motorbåt ut till ön. Sen byggde de flottar och tävlade med. Slutligen fick de simma tillbaka till land (med kläder och flytvästar på).

Efter första timmen hade en i vårt gäng fått nog och gick upp. Då bytte vi dubbeln mot en singelkajak. Med svensexan borta från ön föreslog någon att vi skulle tävla runt den. Jag kom in som mycket stolt tvåa. Han som vann hade ändå bara gjort det på råstyrka. Det fanns inget elegant med hans paddlande. Å andra sidan hade jag nog inte kommit tvåa om inte de andra krockat med varann och kört in i ön mitt i loppet.

Vattnet var över 20 så det var klart badbart. Hade jag tänkt på det i förväg skulle jag haft baddräkt under och ett snyggare ombyte med istället för tjocktröja och regnbyxor.

När vi paddlat klart åt vi lunch på en tjusig restaurang i närheten och då var jag glad att jag hade någorlunda ok kläder på mig. Det kändes ändå inte riktigt som att vi smälte in i miljön med våra fritidskläder. Personalen behandlade oss väl i alla fall och maten var utmärkt. Jag avnjöt en smaskig vildsvinsburgare. Perfekt efter en dag ute i friska luften.

Ännu en dag som inte riktigt blev som planerat, men alldeles utmärkt ändå.

Med barnen utlokaliserade till Sverige bestämde J och jag oss för att turista på ställen vi inte trodde att våra barn skulle uppskatta. Cotswolds, till exempel. En så kallad Area of outstanding natural beauty som börjar väster om Oxford och stäcker sig ner mot Bath. Känd för sina pittoreska byar i gul Cotswolds-sten och böljande jordbrukslandskap. Inte mycket för en tonåring och en nästan tonåring att uppskatta där, inte.

Med hjälp av en guidebok, en vandringsbok och en karta hade jag gjort en plan. Vi drog iväg efter frukost en lördagmorgon. Första ”målet” var en vägsträcka som skulle vara väldigt naturskön. När vi kom dit höll vi med om att det var vackert, men insåg också att det är ungefär lika fint där vi bor. Vackert böljande jordbrukslandskap är kanske lite bortkastat på oss.

Första stoppet var i en halvstor by. Vi tog en promenad bland de gula husen och avslutade den med besök på ett café/diversehandel. Medan vi njöt av varsin halva av en stor bit morotskaka hade vi gott om tid att titta på alla fairtrade- och andra ”korrekta” produkter som var till salu. Lite lokalt skvaller kunde man också få. Det verkade som att en del av byns tanter hade för vana att titta in på förmiddagarna och se om det fanns några andra att berätta det senaste för. Mest handlade det om vem som inte kommit hem från sjukhuset än, så det var inte jätte-spännande.

Nästa planerade stopp var vid en gammal herrgård vars tidigare ägare blivit fattigare och fattigare för varje generation och för bra länge sedan lämnade huset som det var. Stället har restaurerats, men saker har lämnats framme lite som de var på 1700- eller 1800-talet (minns inte riktigt) när ägarna gav upp och flyttade därifrån.

Nästa stopp var stan/byn Chipping Campden (där Chipping är samma ord som köping, fast vad Campden betyder vet jag inte). Den ska i alla fall vara den finaste byn att besöka i hela Cotswold, med en massa byggnader från den tiden då trakten blev rik på att sälja ull. Det stället såg inte alls ut som där vi bor. Inte en röd tegelsten så långt ögat kan nå. Bara ljusgul sten. Byggnaderna var mycket riktigt gamla och vackra (och säkert väldigt dragiga också, trodde J). Planen där var att äta lunch och sen gå en längre promenad upp på en topp där de haft Cotswold Olimpick Games de flesta år sedan urminnes tider.

Vi hittade en pub som såg väldigt genuin ut och som serverade mycket god mat. Medan vi väntade på att maten skulle komma in bläddrade J i guideboken och där stod det att det var ett bra ställe. Känns fint att veta, särskilt som det dröjde rätt länge innan maten kom. Sen mullrade det till ordentligt. Det kan ha varit en lastbil, sa vi, även om det lät misstänkt likt åska. Innan vi ätit klart kom mer muller och det började droppa lite.

Stanna eller åka hem var frågan. Att gå upp på nån Olimpisk topp när det åskar kändes inte aktuellt. Vi bestämde oss för att gå till bilen och fundera på vad vi skulle göra härnäst. Vi ändrade snabbt vår plan och sprang till bilen.

J undrade om jag kände till något ställe med god glass. Jag kom inte på något glasställe utmed vägen hem, men vi har god glass hemma i frysen, tyckte jag. Vi hade bortåt en och en halv timmes körning i spöregn och åska, men med siktet inställt på glass gjorde det inte så mycket. Vi satt ju inte i sjön (fast det var några rejäla pölar som bilen fick plöja igenom). Trots att det bara var eftermiddag var himlen så mörk att det kändes som kväll. Väl hemma åt vi upp all glass vi hade i frysen (det var två ganska lagoma portioner kvar) och kände oss nöjda med dagens utflykt. Olimpen fick klara sig utan oss i åskovädret.

Onsdagen efter tog J ledigt (jag är ju alltid ledig på onsdagar). Bilen skulle på service och vi tog bussen till Oxford. Den fantastiskt stora bokhandeln där ordnar litterära vandringar och jag hade bokat in oss på den som handlade om Tolkien, CS Lewis och deras polare.

Rummet heter Rabbit room för att förr i tiden när puben låg vid stadsgränsen brukade det hoppa in kaniner från baksidan.

Efter det kände vi oss nöjda med dagens kultur-dos och gick till vårt favorit-glass-ställe i Oxford. En perfekt avslutning på en trevlig och intressant dag.

Jag ligger lite efter med bloggandet så nu blir det gamla nyheter.

För några veckor sedan kom min bror M med sonen E på besök en vecka. E är två år, och vi har inte så mycket leksaker kvar som är lämpliga för den åldern, men det gick bra ändå. Dels hade han med sig lite egna, dels fanns det mycket roligt här att hålla på med. Den stora studsmattan, till exempel. Legot som K och A byggt var också kul. Han kunde inte bygga så bra själv, men leka med och ta isär var kul.

En par utflykter gjorde vi också. M ville gärna se ett stort tjusigt engelskt hus och det närmsta jag kunde komma på ligger en bit bortanför the White horse. Till hästen har vi varit förr, men inte till Ashdown house.


Efteråt åkte vi till White Horse och hade picknick. A hade med sin drake men det var inte nog med vind för att den skulle lyfta. Vi gick upp till toppen, men inte ens där blåste det tillräckligt. Vi fick lite extra motion, bara.

Så här års är det många ställen som har majs-labyrinter. Man betalar inträde och sen får man gå runt i labyrinten. Vi for till den närmsta. Där fanns det tre svårighetsgrader. M och lilla E gick i den lättaste, men mest satt de i den stora sandlådan. A, J och jag gick runt i den svåraste. Eftersom man hade karta så var det inte så stor risk att man gick vilse. Istället var målet att man skulle hitta alla lappar med ledtrådar som var spridda över fältet.

När vi labyrintat klart gick vi och tittade på djuren som fanns där också.


Det fanns strutsar (eller emuer?) också. Jag tror att lilla E gillade dem allra bäst. Stora fåglar!

När M och E åkte tillbaka till Sverige fick A åka med. A skulle vara med mormor och morfar ett par veckor. K, som varit i Norrland större delen av sommaren, kom också dit. Som om inte det räckte åkte våra barn till Sardinien en vecka mitt i med morföräldrarna. Priserna för resor blir snabbt mycket lägre när skolorna börjat i Sverige. Mycket bad, sol, värme och god mat i stora lass. Mest spektakulär var nog en-meters-pizzan som var lite för stor för de fyra att dela på. Nu är barnen tillbaka hos oss och imorgon börjar skolan här igen. Det verkar inte riktigt som att de ser fram emot det, men de har i alla fall en massa fina minnen att drömma tillbaka till.