Äntligen

I onsdags för två veckor sedan, strax efter lunch, sa vår rörmokare plötsligt att han var klar. Det var ju kul för honom, men elektrikern hade fortfarande inte varit där för att koppla in det sista, så det gapade fortfarande hål i väggarna och såg bara halvfärdigt ut.

Redan nästa dag började det kännas lite ödsligt. Ingen rörmokare som kommer strax innan man far till jobbet och ingen som möter en när man kommer hem. Jag skyllde på att det behövde målas ett lager till på vissa ställen på toan där nere för att få hit honom igen (den gamla beiga färgen lyste igenom, faktiskt) så han kom en gång till för att fixa till det. Sen var det definitivt klart.

Drygt en vecka senare, i torsdags förra veckan, kom äntligen elektrikern. När han varit här tidigare hade han bara suckat och skakat på huvudet när han såg våra proppskåp i garaget. Vi hade kommit överrens om att han skulle byta ut hela rasket och göra det så det uppfyllde nuvarande regler. Ett certifikat på det skulle vi också få. Tydligen kan det vara bra när man ska sälja huset.

Råttboet i garaget tog längre tid en han hade tänkt sig, men han hann klart med det samma dag i alla fall. Däremot blev det inget gjort i våra badrum. Vi var fortfarande utan golvvärme, vägglampor och eluttag. A fick fortsätta längta efter sin fina spegel ett tag till.

Igår kunde vi äntligen säga äntligen på riktigt. Elektrikern kom, installerade, certifierade och sen var allt klart.

Äntligen är vägglamporna på plats. Golvvärmen får vi prova till hösten.

Spegeln visar tiden i ena hörnet och har beröringsfri på-och-av-knapp till lampan. Det syns inte så väl, men A har valt ljust blå färg till väggarna. Husets första o-beiga rum!

Containern är hämtad. De hade ett fiffigt nät som fälldes över för att inte skräpet ska flyga iväg när de åker.

Förra veckan hittade vi mina gamla rollerblades i garaget. A, som har samma skostorlek som mig, provade dem och blev förtjust. Han fick med sig K på en skateboard (nytt för henne) och efter en stund hade båda fått hyggligt kläm på hur de skulle ta sig fram. Det var ett par glada och svettiga barn som kom in ett bra tag senare.

Nästa dag var de ute igen, men kom hem igen ganska snart för spännet på ena skridskon hade gått sönder när A ramlade. Efter 20 år i en kartong kan jag ha viss förståelse för att plasten inte håller för stötar längre. Jag lovade att vi skulle köpa nya skridskor vilket vi gjorde också.

En till åktur blev det med mina gamla innan vi hann iväg och köpa nya till A. Silvertejp är lite svårare att dra åt, men det fungerade hyggligt i alla fall.