Vi såg väl valda delar av Kent

Inte Kent som i snart fd svensk musikgrupp, utan Kent som i sydöstra hörnet av England.

K har länge intresserat sig för Japan och drömmer om att få åka dit. När jag för ett tag sedan surfade på internet och snubblade över ett ställe där man kan ha picknick under blommande körsbärsträd på japanskt vis så blev hon eld och lågor. Brogdale som stället heter är Englands största plantering för bevarande av olika sorters fruktträd som en levande genbank. Under ett antal veckor om våren kan man komma dit, lära sig lite om odlingen och om Japan och sen ha picknick. Vi har följt väderprognosen noggrant sedan en månad tillbaka, men varje helg har det varit kallt och regnigt. Förra helgen skulle det bli grått men torrt och över 10 grader, så då var vi nästan på gång. Men sen kom prognosen för denna helgen; 20 grader och sol. Taget!

Det tar 2,5 timmar dit i vanlig trafik så vi bestämde oss för att åka tidigt för att minimera risken att hamna i bilkö. Upp i ottan, bara en pizzabulle som snabbfrukost (pizzadeg med fyllning som bakas ut på kanelbullevis) och tandborstning, sen fyll kylväskan, in med allt och alla i bilen och iväg kvart i sju.

Planen gick utmärkt. Nästan ingen trafik alls (för att vara här) första timmen. Efter två timmar var vi redan framme i Rochester där jag hade sett ut ett pannkaksställe som vi skulle äta frukost på.

Pannkakorna var allt vi önskade och lite till.

Efter frukosten var det dags att besöka den gamla borgen som låg snett över vägen från pannkaksstället.

A berättade att han fått lära sig om den typen av fästningar i skolan. Tydligen ganska vanlig sort. De äldsta bitarna av den här var från 1066.

Det var visserligen en ruin, men en hel del gamla detaljer fanns kvar. Murbruket var fullt med snäckskal.

Om man gick alla trapporna upp till toppen belönades man med utsikt åt alla håll.

I hamninloppet låg en ubåt.

Rochesters katedral (som lär ska vara fin på insidan också) låg alldeles nedanför.

Efter turistandet var det dags att åka till körsbärsträden. Vi bad GPSen hitta en större mataffär där vi kunde köpa vatten billigare än mitt i turistkvarteren. Det blev inte lika bra som vi tänkt. Den visade oss till ett sort köpcentrum där man var tvungen att köra runt i bilköer i 10 minuter för att få betala 90p för en parkering. Sen tog det lika länge till att köa för att komma ut från området. Väl ute på större väg igen så hade Londonborna vaknat, insett att det var en fin dag och korkat igen alla vägar ut mot kusten. GPSen trodde att det skulle ta en timme att åka sträckan som vi behövde göra på under 30 minuter…

Egentligen skulle man komma kvart i ett för att vara med på rundvandringen som skulle börja klockan ett. När vi kom dit två minuter över ett möttes vi av en ensam guide. Först trodde vi att resten redan gått, men det visade sig att den andra familjen som skulle vara med skulle hämta något på parkeringen och kommer strax. Trots försening var vi plötsligt först.

Första stopp på rundvandringen var i ett rum där de gjort iordning lite information om Hanami som traditionen att sitta under körsbärsträd om våren heter. Vi fick smaka lite japanska godsaker och jasmin-te (smakade som grönt te).

De som ville fick prova en enkel variant av en japansk kimono. Mor och dotter är lika som bär; ett hallon och ett körsbär.

Sen tittade vi på äppelträd (två äldre av varje sort och två yngre av varje sort som ska ta över på sikt), körsbärsträd, kvitten och hasselnötter. Päron- och plommonodlingen låg lite längre bort, så de fick vi inte se.

Här är Isaac Newton-sorten. Den hette Kents-nånting på den tiden när han satt i en släktings trädgård och tittade på äpplen som föll till marken (enligt hans egen beskrivning av det föll äpplet inte på hans huvud). Detta träd är en ymp i rakt nedstigande led från exakt det trädet.

Kvitten-blommorna sitter en och en i toppen på varsin gren.

När vi gått runt i 45 minuter var det dags att äta medhavd picknick under prydnadskörsbärsträden. De hade lagt ut presenningar att sitta på och K valde ut en plats under det finaste trädet åt oss.

Små bollar av rispapper hängde i träden också.

Ett helt träd fullt med fluffiga blommor över oss. När det blåste till lite snöade det ljusrosa blomblad.

Picknicken var en succé, men mycket mer än vi orkade äta. Pastasalladen lyckades vi klämma i oss, men pizzabullar, bröd, ost, kex och frukt som blev över räckte till middag när vi kom hem på kvällen.

Efter picknicken åkte vi vidare till Canterbury. Jag hade hoppats på en guidad roddtur där, men det var för lång kö. Istället strosade vi runt lite och fick sen kaffe och milkshake.

Innanför porten ligger den mycket kända katedralen i Canterbury, men det kostade en massa pengar att komma närmre än så här. Vill ni se mer är det bara att googla.

Benjis är en godisbutik med lite annat smått och gott. Till exempel kan man fylla en mugg med lösgodis och sen gör de en milkshake av det. Barnen fick varsin. J fick en vanlig glass. Jag stod över för jag var fortfarande mätt.

När mjölkskakarna (som barnen kallar milkshake) var slut och vår ork var nästan slut satte vi oss i bilen och åkte hemåt. Trötta men lyckliga.

Till hösten har fruktträdsstället rundvandringar med provsmakning. Det kan hända att J och jag åker dit igen när äpplena är mogna. Kanske får jag mig en båttur i Canterbury då också.