Månadsarkiv: maj 2016

Igår var det nån sorts växtmarknad i trädgården till det stora tjusiga huset i en by i närheten. Jag har lite svårt att hitta de rätta orden på svenska, så jag får nog förklara lite till. Byn ifråga heter Kingston Bagpuize (även engelsmän undrar ibland hur det ska uttalas) och huset eller gården heter samma som byn men med ”house” efteråt.

I Sverige hade man väl kallat det slott, men här är det bara hus.

Det finns en förening som heter Ovanliga växter (fritt översatt) och består av 20-30 mindre odlare av ovanliga växter. Ett antal gånger om året samlas alla odlarna i olika parker och säljer sina växter. Jag hittade dem på internet för ett par månader sedan och såg att de snart skulle komma hit. Och nu var det alltså dags.

Eftersom jag ser huset från vägen till jobbet var det lite extra kul att komma in i parken och se lite mer.

Det fanns mycket fint att köpa. I de flesta stånden kunde man dessutom lämna det man just köpt och komma förbi och hämta det när man skulle hem. Smidigt.

Efter att ha tittat på allt som fanns att köpa och handlat på mig rosmarin med lite ingefära-smak och några växter som skulle trivas i tung basisk lerjord så gick jag en sväng i parken.

Muren (till vänster på bilden) slutade med ett litet tornrum. Utanför växte Wisteria (jag visste inte att de doftade starkt av nektar) och fikon.

Om man gick upp i tornet kunde man gå vidare ut på muren som visade sig vara flera meter bred och full med växter.

Uppe på muren växte de här blommorna. Minns inte namnet just nu, men jag gillade dem så mycket att jag köpte mig en egen planta.

En trädgren växte över muren och bildade en tunnel. När man inte tittade åt sidan så glömde man snabbt bort att man gick högt över marken.

Lite längre bort var det äng med gamla träd. Följer man stigen glesnar träden och man ser fält och the Ridgeway i horisonten. Det gör att parken känns jättestor.

När jag kom hem åt vi tårtan som A hade bakat på morgonen. Det var visserligen mors dag, men det hade vi ingen tanke på varken när jag hittade receptet eller när A bakade.

Hallonmousse på choklad-mandel-botten. Mmm.

Sen gick jag ut i trädgården och planterade allt jag fått med mig hem.

Bladväxten i nedre vänstra hörnet har jag aldrig sett förut, men den var så häftig att jag inte kunde motstå den. Den passar perfekt i skuggiga hörnet vid vår grind.

Majsplantorna jag satte häromveckan verkar trivas. Jordgubbarna likaså.

I år kan i alla fall inte grannkanterna riva runt bland mina små grönsaker. Nätet stoppar effektivt både katter och fåglar. Nu är det bara sniglarna jag har att jaga. Hittills har jag oskadliggjort över 100 sniglar i och intill det här landet. Tydligen var både förra sommaren och senaste vintern perfekta för sniglarna. Suck.

Avslutar med en bild på min söta akleja som fanns här redan när vi flyttade in. En gammal engelsk sort som heter Nora Barlow.

I onsdags för två veckor sedan, strax efter lunch, sa vår rörmokare plötsligt att han var klar. Det var ju kul för honom, men elektrikern hade fortfarande inte varit där för att koppla in det sista, så det gapade fortfarande hål i väggarna och såg bara halvfärdigt ut.

Redan nästa dag började det kännas lite ödsligt. Ingen rörmokare som kommer strax innan man far till jobbet och ingen som möter en när man kommer hem. Jag skyllde på att det behövde målas ett lager till på vissa ställen på toan där nere för att få hit honom igen (den gamla beiga färgen lyste igenom, faktiskt) så han kom en gång till för att fixa till det. Sen var det definitivt klart.

Drygt en vecka senare, i torsdags förra veckan, kom äntligen elektrikern. När han varit här tidigare hade han bara suckat och skakat på huvudet när han såg våra proppskåp i garaget. Vi hade kommit överrens om att han skulle byta ut hela rasket och göra det så det uppfyllde nuvarande regler. Ett certifikat på det skulle vi också få. Tydligen kan det vara bra när man ska sälja huset.

Råttboet i garaget tog längre tid en han hade tänkt sig, men han hann klart med det samma dag i alla fall. Däremot blev det inget gjort i våra badrum. Vi var fortfarande utan golvvärme, vägglampor och eluttag. A fick fortsätta längta efter sin fina spegel ett tag till.

Igår kunde vi äntligen säga äntligen på riktigt. Elektrikern kom, installerade, certifierade och sen var allt klart.

Äntligen är vägglamporna på plats. Golvvärmen får vi prova till hösten.

Spegeln visar tiden i ena hörnet och har beröringsfri på-och-av-knapp till lampan. Det syns inte så väl, men A har valt ljust blå färg till väggarna. Husets första o-beiga rum!

Containern är hämtad. De hade ett fiffigt nät som fälldes över för att inte skräpet ska flyga iväg när de åker.

Förra veckan hittade vi mina gamla rollerblades i garaget. A, som har samma skostorlek som mig, provade dem och blev förtjust. Han fick med sig K på en skateboard (nytt för henne) och efter en stund hade båda fått hyggligt kläm på hur de skulle ta sig fram. Det var ett par glada och svettiga barn som kom in ett bra tag senare.

Nästa dag var de ute igen, men kom hem igen ganska snart för spännet på ena skridskon hade gått sönder när A ramlade. Efter 20 år i en kartong kan jag ha viss förståelse för att plasten inte håller för stötar längre. Jag lovade att vi skulle köpa nya skridskor vilket vi gjorde också.

En till åktur blev det med mina gamla innan vi hann iväg och köpa nya till A. Silvertejp är lite svårare att dra åt, men det fungerade hyggligt i alla fall.

Inte Kent som i snart fd svensk musikgrupp, utan Kent som i sydöstra hörnet av England.

K har länge intresserat sig för Japan och drömmer om att få åka dit. När jag för ett tag sedan surfade på internet och snubblade över ett ställe där man kan ha picknick under blommande körsbärsträd på japanskt vis så blev hon eld och lågor. Brogdale som stället heter är Englands största plantering för bevarande av olika sorters fruktträd som en levande genbank. Under ett antal veckor om våren kan man komma dit, lära sig lite om odlingen och om Japan och sen ha picknick. Vi har följt väderprognosen noggrant sedan en månad tillbaka, men varje helg har det varit kallt och regnigt. Förra helgen skulle det bli grått men torrt och över 10 grader, så då var vi nästan på gång. Men sen kom prognosen för denna helgen; 20 grader och sol. Taget!

Det tar 2,5 timmar dit i vanlig trafik så vi bestämde oss för att åka tidigt för att minimera risken att hamna i bilkö. Upp i ottan, bara en pizzabulle som snabbfrukost (pizzadeg med fyllning som bakas ut på kanelbullevis) och tandborstning, sen fyll kylväskan, in med allt och alla i bilen och iväg kvart i sju.

Planen gick utmärkt. Nästan ingen trafik alls (för att vara här) första timmen. Efter två timmar var vi redan framme i Rochester där jag hade sett ut ett pannkaksställe som vi skulle äta frukost på.

Pannkakorna var allt vi önskade och lite till.

Efter frukosten var det dags att besöka den gamla borgen som låg snett över vägen från pannkaksstället.

A berättade att han fått lära sig om den typen av fästningar i skolan. Tydligen ganska vanlig sort. De äldsta bitarna av den här var från 1066.

Det var visserligen en ruin, men en hel del gamla detaljer fanns kvar. Murbruket var fullt med snäckskal.

Om man gick alla trapporna upp till toppen belönades man med utsikt åt alla håll.

I hamninloppet låg en ubåt.

Rochesters katedral (som lär ska vara fin på insidan också) låg alldeles nedanför.

Efter turistandet var det dags att åka till körsbärsträden. Vi bad GPSen hitta en större mataffär där vi kunde köpa vatten billigare än mitt i turistkvarteren. Det blev inte lika bra som vi tänkt. Den visade oss till ett sort köpcentrum där man var tvungen att köra runt i bilköer i 10 minuter för att få betala 90p för en parkering. Sen tog det lika länge till att köa för att komma ut från området. Väl ute på större väg igen så hade Londonborna vaknat, insett att det var en fin dag och korkat igen alla vägar ut mot kusten. GPSen trodde att det skulle ta en timme att åka sträckan som vi behövde göra på under 30 minuter…

Egentligen skulle man komma kvart i ett för att vara med på rundvandringen som skulle börja klockan ett. När vi kom dit två minuter över ett möttes vi av en ensam guide. Först trodde vi att resten redan gått, men det visade sig att den andra familjen som skulle vara med skulle hämta något på parkeringen och kommer strax. Trots försening var vi plötsligt först.

Första stopp på rundvandringen var i ett rum där de gjort iordning lite information om Hanami som traditionen att sitta under körsbärsträd om våren heter. Vi fick smaka lite japanska godsaker och jasmin-te (smakade som grönt te).

De som ville fick prova en enkel variant av en japansk kimono. Mor och dotter är lika som bär; ett hallon och ett körsbär.

Sen tittade vi på äppelträd (två äldre av varje sort och två yngre av varje sort som ska ta över på sikt), körsbärsträd, kvitten och hasselnötter. Päron- och plommonodlingen låg lite längre bort, så de fick vi inte se.

Här är Isaac Newton-sorten. Den hette Kents-nånting på den tiden när han satt i en släktings trädgård och tittade på äpplen som föll till marken (enligt hans egen beskrivning av det föll äpplet inte på hans huvud). Detta träd är en ymp i rakt nedstigande led från exakt det trädet.

Kvitten-blommorna sitter en och en i toppen på varsin gren.

När vi gått runt i 45 minuter var det dags att äta medhavd picknick under prydnadskörsbärsträden. De hade lagt ut presenningar att sitta på och K valde ut en plats under det finaste trädet åt oss.

Små bollar av rispapper hängde i träden också.

Ett helt träd fullt med fluffiga blommor över oss. När det blåste till lite snöade det ljusrosa blomblad.

Picknicken var en succé, men mycket mer än vi orkade äta. Pastasalladen lyckades vi klämma i oss, men pizzabullar, bröd, ost, kex och frukt som blev över räckte till middag när vi kom hem på kvällen.

Efter picknicken åkte vi vidare till Canterbury. Jag hade hoppats på en guidad roddtur där, men det var för lång kö. Istället strosade vi runt lite och fick sen kaffe och milkshake.

Innanför porten ligger den mycket kända katedralen i Canterbury, men det kostade en massa pengar att komma närmre än så här. Vill ni se mer är det bara att googla.

Benjis är en godisbutik med lite annat smått och gott. Till exempel kan man fylla en mugg med lösgodis och sen gör de en milkshake av det. Barnen fick varsin. J fick en vanlig glass. Jag stod över för jag var fortfarande mätt.

När mjölkskakarna (som barnen kallar milkshake) var slut och vår ork var nästan slut satte vi oss i bilen och åkte hemåt. Trötta men lyckliga.

Till hösten har fruktträdsstället rundvandringar med provsmakning. Det kan hända att J och jag åker dit igen när äpplena är mogna. Kanske får jag mig en båttur i Canterbury då också.