Månadsarkiv: februari 2016

I helgen var vi i Sverige och firade Js pappa som fyller jämnt. Vi hann med en hel del annat också på bara en helg.

I fredags åkte jag tidigare från jobbet, hämtade J och for sen hem och bar ut väskorna till bilen. Barnen kom hem från skolan, bytte snabbt till vanliga kläder och sen åkte vi mot Heathrow. Trafiken in mot London kan vara lite grötig, men allt flöt på så vi var framme på en timme blankt. Nytt rekord!

På Heathrow åt vi på en japansk restaurang där maten åker runt och man plockar åt sig det man gillar. Tallrikarna är färgkodade efter pris. På slutet räknas tallrikarna och sen är det bara att betala. Med så mycket smaskigt att prova blir det dyrt. Men det är det värt någon gång ibland.

Flygresan gick i medvind så vi var framme 20 minuter före tabell. När vi kom till bagagebandet var våra väskor bland de första och när vi kom ut från Arlanda så kom bussen samtidigt som vi nådde hållplatsen. Allt flöt på så bra att man knappt trodde det var sant.

När vi gått igenom tullen nämnde A att mormor och morfar överraskat dem några gånger där utanför men att han inte trodde att de skulle stå där nu, och det gjorde de inte heller.

Vi hämtade ut en hyrbil och åkte till ett hotell i Arlandastad. När vi närmade oss kändes det bekant. Byggnaden mitt emot hotellet påminde om stället där min bror jobbar. Jag sms:ade honom och skrev att vi var vid hans jobb. Klockan närmade sig midnatt, så han hade nästan lagt sig. Våra föräldrar var där på besök så han ropade genom väggen till rummet där de skulle sova: ”Kan P vara i Sverige nu?”. Mamma bekräftade att vi skulle hit nån gång nu-omkring och bad honom fråga om vi kunde ses.

Tyvärr strulade min mobil så de fick inte se svaret förrän nästa morgon.

Vi hade bokat ett familjerum, men de hade slut på dem så istället fick vi två rum med dörr emellan. Mer flyt! Barnens rum hade en stor balkong och sängarna var underbart sköna.

När vi öppnade resväskan insåg vi att det var blött där. Och luktade röd-vin. Det var slutklämmen på flytet den dagen… Flaskorna som Js pappa skulle få i present låg mjukt bland vantar och mössor, men det räckte inte. En flaska (givetvis den röda) hade gått sönder. Som tur är så hade vantarna och mössorna ganska god uppsugningsförmåga också, så allt var inte blött. Men skjortorna som A och J skulle ha på sig var bortom räddning. Min rödflammiga klänning var det däremot bara att skölja ur och hänga på tork i badrummet.

På morgonen fick vi kontakt med min bror igen. De hade just vaknat och vi kom fram till att om de åkte bums skulle vi hinna ses i 15 minuter. Det är bara för er att kasta er in i bilen, sa jag. Efteråt frågade A vad vi hade pratat om. ”Att det var fint väder”, svarade jag och bytte samtalsämne. A tyckte det var lite konstigt, men tänkte inte mer på det sen.

När vi lämnat hotellrummet och kom till receptionen stod min bror och föräldrarna där. A var bara någon meter från dem när han plötsligt fick syn på dem och tvärstannade. Sen stod han still och bara och tittade storögt i 30 sekunder innan han sa hej. K, som kom något senare hade redan hört röster och hunnit vänja sig lite redan innan hon kom fram. Vi fick en trevlig kvart tillsammans innan vi var tvungna att åkt. Först till närmsta köpcentra för att köpa rena skjortor, sen vidare till Loka Brunn.

Det är lite glesare på svenska vägar än vad man är van vid. Körfälten är bredare också. Och det finns diken.

Det första barnen gjorde när vi kom fram var att springa ut i snön.

Snart hittade vi Js syskon med familjer och allihop samlades i restaurangbyggnaden i väntan på att Js pappa med fru skulle dyka upp. När han kom in i rummet och fick se oss var det hans tur att bli överraskad och tyst en lång stund.

När vi sjungit ja må han leva, överlämnat återstående flaskor med engelskt vin och han hämtat sig så högg vi in på eftermiddagsfikat. Tårta och ett antal smaskiga kakor. Hur gott som helst.

Vi sov i huset uppe till höger och här är J med flera på väg till badet.

Sen var det dags för spa. De flesta poolerna hade varmt eller riktigt varmt vatten, men en liten ”isvak” hade bara 16 grader. A doppade sig 4-5 gånger där, men jag fegade ur redan när vattnet nådde över anklarna.

Min favorit var nog den varma poolen utomhus med utsikt över sjön. Här njuter barnen i den medan jag står utanför, barfota och i en tunn badrock, och försöker ta kort på dem.

Inomhuspoler med masserande bubblor och stora poolen med strömmande vatten var också trevliga som omväxling. Flera sorters bastu fanns det också, för de som är lagda åt det hållet.

På kvällen avnjöt vi en fantastiskt god middag. En sån där som har en massa små delar som man inte kan gissa vad de smakar utifrån utseendet. Det är bara att prova och bli överraskad. Bland favoriterna var en aptitretar-smet med bacon-smulor på, en friterad fyrkant med underbar smet i och en liten bit vildsvinskarré. Tyvärr gör inte mina ord riktigt maten rättvisa.

Den natten sov vi som stockar och även om spa-et öppnade 7 så bestämde vi oss för att inte gå upp förrän halv 8. Frukosten var, som väntat, fantastisk. Och badet var lika bra som dagen innan. Tyvärr var vi tvungna att lämna stället redan klockan 12 för att hinna med flyget tillbaka till England på kvällen.

Ett trevligt stopp blev det på hemvägen också. Vid E18, nära Arboga ligger ett litet värdshus som J hade kollat upp i förväg. Där åt vi lyxig lunch (i gammaldags miljö igen). Vi vet inte riktigt vad en rapsgris är, men A sa att det var hur gott som helst. Kaffe ingick och det låg några småkakor på ett fat intill, så jag sa att barnen kunde ta varsin kaka om de ville. Just då gick en av de som jobbade dör förbi och frågade A om han var mätt. A var nog inte riktigt beredd på frågan så han sa inget. Istället sa jag att han nog var lagom mätt för att kunna få ner en kaka också. ”Vill du inte hellre ha glass?” undrade mannen. Det ville A. K också. De fick varsin liten bägare med riktigt fin vaniljglass. Barnen lät oss smaka och jag hade gärna bytt bort mitt kaffe mot glassen om jag bara fick.

Resten av resan gick bra och när vi kom hem packade jag upp resväskan och stoppade tvättmaskinen full med vantar och mössor. Ylle och gammalt rödvin är ingen höjdare tillsammans. Vi får väl se om jag måste köpa blekmedel till skjortorna eller om rödvinsprogrammet på tvättmaskinen lyckas göra underverk.

Förra veckan meddelade jag min chef och mina kollegor att jag kommer sluta där och börja på ett nytt jobb om fyra veckor. Chefen såg fortfarande blek ut dagen efter och min närmsta kollega var ledsen men samtidigt väldigt glad för min skull. Det har varit lite för mycket frustration och samarbetsproblem på jobbet mellan olika grupper, så jag har av och till letat efter något annat ganska länge.

För några veckor sedan hörde en rekryterings-konsult av sig och undrade om jag var intresserad av ett jobb i en mindre stad väster om Oxford. Det var lite längre bort, men i stort sett allt annat verkade jättebra. När de sa att jag kunde fortsätta jobba fyradagarsvecka så kände jag att det inte fanns mycket kvar att tveka om.

Min närmsta kollega meddelade i måndags alla planer hon har för min sista tid på jobbet. Dels blir det den vanliga avskedslunchen med alla kollegor som vill följa med. Den ska vi ha på en Indisk restaurang i Didcot. Sen ska vi ha en bowling och bio-kväll i Oxford och en tjejmiddag. De två andra tjejerna som var med i samtalet tyckte det var en jättebra idé. Kanske ett knytkalas också, eller istället. Jag föreslog att vi skulle ha en kill-middag också, med bara mig och alla killarna, men då ville de andra tjejerna också vara med. Jag ska se om jag kan få dem att nöja sig med två avfirningar. Mer än så känns lite jobbigt.

Övriga aktiviteter på gång är fest på ett spa i helgen (mer om det efteråt) och nästa onsdag ska jag på spa (igen). Denna gång med mina blivande kollegor. Tyvärr ska vi bara utnyttja konferensdelen av stället då, inte spa-delen.

Och så lite allvarligare till slut. Vi är inte personligen drabbade, men Didcot Power station som ligger en km från mitt nuvarande jobb hade en stor olycka igår. För två år sedan sprängde de tre av de gamla kyltornen och nu höll de på att förbereda för att spränga ytterligare en byggnad när halva den byggnaden plötsligt kollapsade. Minst en död, flera skadade och fortfarande tre saknade.

Nu var det dags för oväder nummer nio för säsongen. Storbritannien har hunnit till bokstaven I och denna storm fick heta Imogen. Förra stora ovädret var värst för norra delen av landet, men Imogen dansar runt här i söder.

För första gången i vinter har de utfärdat översvämnings-varning i vår stad. Tittar man noga så är till och med bäcken i vår trädgård med som potentiell översvämmare.

Där det är det rött så är det dags att lägga ut sandsäckar och inte ge sig ut i onödan. Orange bara en lite försiktig varning att det kan bli värre.

Tittar man noga på vår bäck kan man se att den stigit med bortåt 10 cm. Pinnen som ligger där låg där innan stormen ens började. Om det är allt man ser efter att halva stormen åkt förbi så tänker vi inte ligga sömnlösa i natt.

Jesper åkte bil med mig till jobbet idag. När jag hämtade honom på eftermiddagen var man tvungen att hålla i bildörren med båda händerna för att den inte skulle flyga upp helt när man öppnade. En kollega till mig hade inte varit lika försiktig i vinden. Han lyckades få sin bildörr att flyga in i sidan på en dyr BMW. Drygt £500 skulle det kosta att fixa till BMWn. Inte bra.

…

Det här blev aldrig publicerat igår. Nåväl, bättre sent än aldrig.

Idag har jag bjudit mina kollegor på semlor. Här i England firar man fettisdagen med pannkakor och vi skulle ha pannkaks-knytkalas på jobbet. Pannkakor har man ju på torsdagar sa jag och hade med mig 20 små semlor istället. Barnen fick med sig varsin semla utan grädde till skolan också.

På knytkalaset frossade vi i pannkakor, semlor och fyllda champinjoner tills alla var mätta. De sista fyra semlorna fick jag med mig hem så de stoppade vi i oss i väntan på att middagen skulle bli klar. Efter middagen åt vi de planerade fullstora semlorna. Sen var vi mätta.

I onsdags hade jag en trädgårdsmänniska på besök. Jag hittade hennes hemsida när jag googlade på utrotning av björnbär. Hon har skrivit en utmärkt artikel om björnbärsutrotning som jag följde och det fungerade. På hemsidan berättade hon att hon bor i vår lilla stad och jobbar som trädgårdsmästare på flera ställen. Dessutom gör hon trädgårdsdesign åt folk och håller minikurser. Kurserna går ut på att man bokar henne för 2-3 timmar, berättar vad man vill lära sig och sen kommer hon och lär ut i ens egen trädgård. Jag beställde 2 timmar ”Hur ska jag designa min trädgård?” och i onsdags var hon här.

Vi började med att titta på vad som redan fanns och vad jag tänkt så här långt. På ett ställe som ska bli rabatt ligger det högar med upp-och-ner-vända grästorvor som jag grävt bort från ett parti som ska bli gång. ”Vad har du tänkt göra med det?” undrade hon. Min tanke att vänta till gräset multnat lite mer och sen lägga det i grönsakslandet fick klart godkänt. Före detta gräsmatta är den finaste jorden. Den ska grönsakerna ha.

Sen tittade hon på den drygt meterhöga stubben efter det rödbladiga trädet och frågade försiktigt ”Vad har hänt här då?”. Jag medger att den var ganska fult avsågad. Efter att jag förklarat att jag försökte ta död på trädet, inte hamla det, fick jag godkänt och sen verkade det som att hon litade på att jag någorlunda visste vad jag höll på med. Några latinska namn slängde jag mig också med, för att hjälpa upp min trovärdighet.

Det hela resulterade till slut i en plan som innehåller fikon (mot husets södervägg), fler bärbuskar, en murad kant ner mot bäcken med en liten trappa (alternativt en rad med nerslagna stolpar vilket skulle bli betydligt billigare men inte lika fint) och en massa vårlökar och andra fina blommor i slänten på andra sidan bäcken. Fast först måste nässlorna utrotas. Varje gång de nått 15cm i vår så får vi nässelsoppa.

På norrsidan om huset kan jag ha rabarberland och en massa annat fint när jag väl fått bort allt ogräs. Inte visste jag att pärlhyacint är ett ogräs. Fast jag fick behålla några om jag ville (”du kommer inte få bort alla ens om du försöker”). Citronmelissen som täcker ett par kvadratmeter borde också bort (men jag kanske sparar några i smyg).

Vid ingången ska jag plantera buskar med starkt doftande blommor som blommar på vintern. Det finns doftande taggfria rosor som skulle passa bra klättrande på staketet där och passionsblomma som kan klättra på planket (”passionsblommor växer som ogräs här”).

Sedan dess räcker det att jag tänker på hur trevligt det var att gå runt där och prata trädgård och hur fint det kommer att bli för att jag ska känna mig alldeles genomglad. Få tvåtimmarskurser har så bra effekt.

Vi får väl se om jag kommer på någon mer bra ursäkt för att ta hit henne på en kurs till. Det blir nog inte formklippning-av-buskar-kursen även om det är en av hennes favoritgrenar, för det är inget jag fallit för, än.