Månadsarkiv: september 2015

I helgen hade Oxford öppet hus. De flesta universiteten och en hel del andra byggnader och sevärdheter håller gratisöppet några timmar eller mer en gång om året. Jag har vetat om det tidigare, men i år bestämde jag mig för att åka dit och vara lite kulturell.

Eftersom de har lite olika öppettider gjorde jag upp en plan för att se några ställen som verkade intressanta och som ligger i samma ände av stan.
Bussen strax över 9 var framme i Oxford ca 10.
Campion Hall, ett jesuit-college öppnade 10:00
Corpus Cristi college öppnade 11:00
Queens College öppnade också 11:00
Magdalen College öppnade 12:00
Holywell Cemetary (kyrkogård) öppnade 14:00.

En lunch (turkisk pizza med mycket persilja) hann jag med mellan Queens och Magdalen. Tyvärr blev jag så mätt att jag inte orkade med en glass på vårt favoritställe innan jag åkte hem. Lite snopet.

Efter några skolor blev det tydligt att de var väldigt lika på många sätt.
Alla hade innergårdar med planteringar omgivna av stenhus i den typiska beige-gula Cotswolds-sandstenen som Oxford med omgivningar (Cotswold) är känt för.

Alla har ett kapell som är inrett i samma stil. Oftast med en portal-likande grej en bit in i rummet.

Predikstolarna verkar ha samma tillverkare utom jesuiternas.

Alla skolor jag sett bilder från har ett tjusigt bibliotek med mycket trä, men de flesta var bara öppna för förbokade visningar.

Men det fanns lite små, ibland riktigt intressanta och roliga skillnader.

Kyrkogården inte så jätte-intressant. Den såg ut som gamla engelska kyrkogårdar gör mest med stenar på sned och en massa björnbärsgrenar och annat ogräs. Guiden berättade om alla ”kändisar” som låg begravda där, professorer, upptäcktsresande, science fiction författare, affärsmän. Inte ett namn kände jag igen förrän han nämnde Blackwell som i grundaren av bokhandelskedjan.

När jag kom hem höll K och J på att skruva ihop vårt nya vedförråd.

De hade lekt rockstjärnor och slagit sönder några gamla stolar också som vi ska elda upp.

Igår tog J vår bil till en verkstad för service så jag fick ta bussen. Bussen tar allt annat än raka vägen. Istället får man skramla runt nästan en timme för att komma fram. På vägen dit åkte vi först österut förbi hålan R (bensinmack och en mycket trafikerad rondell plus några hus), sen rakt söderut via Js jobb, vidare till nästa by söderut, tillbaka norrut förbi Js jobb och genom rondellen i hålan R igen, till staden D nordöst ut och slutligen en bit västerut till mitt jobb. Vi åkte inte riktigt i cirklar, men en skrynklig nymåne fick vi i alla fall ihop.

Vägen hem var sådär genomengelsk som hade fått vilken svensk som helst att höja på ögonbrynen, men här är det fullkomligt normalt.

Det var lite halvtomt när jag hoppade på. Jag hade returbiljett som jag köpt på morgonen som chauffören (i blå byfåne-mössa) vek och rev ett jack i på mitten. Vi sa båda tack och jag gick och satte mig.

På en väg ut ur jobb-området på en mindre väg med bara en fil i vardera riktning står det en man i gul väst och tecknar stopp åt bussen. En vit skåpbil som kommit från andra hållet ska parkera framför oss i vårt körfält. När han stannat gör mannen i gul väst glatt tummen upp till chauffören och vi kör över i andra körfältet för att komma förbi den parkerade skåpbilen.

Några hållplatser senare frågar damen som sitter på andra sidan gången om bussen stannar vid sjukhuset i vår lilla stad. Jag svarar att den gör det och erbjuder mig att säga till när vi är där. Damen hade frågat busschauffören men han visste inte. Hon brukar åka en annan busslinje men det hade varit så kallt att vänta på den så hon tog denna istället.

När vi är i centrum is staden D, på ”High Street” kliver det på en man och en kvinna som ser ut som typisk lägre klass. Det är väl inte politiskt korrekt att säga sånt i Sverige, men här är skillnaderna i hur folk klär sig, pratar, väger och beter sig så tydliga klassmarkörer att det är svårt att ducka för det. Mannen bekräftar ytterligare mina fördomar när han frågar om bussen går förbi puben en bit upp för backen. Han verkar nöjd med svaret så de, ber så mycket om ursäkt (oklart varför), visar sina busskort och vaggar fram till närmsta sätena. Två hållplatser senare tackar de chauffören och kliver av vid puben.

High Street är den gamla centrum-kvarlevan i många mindre städer. Där finns en radda med mindre butiker och affärer på vardera sidan gatan. I många städer står en hel del av lokalerna tomma, eller så har det flyttat in olika second hand-butiker. I vissa städer finns slaktaren, bagaren och mejeributiken kvar, men de drar oftast inte in nog med pengar för att husen ska kunna renoveras i samma takt som tidens tand förstör dem. I denna och många andra städer finns numera ett modernt shopping-center inte långt därifrån och det gör det knappast lättare för de gamla butikerna att överleva.

Damen på andra sidan gången berättar för mig att den andra busslinjen är mycket snabbare och åker genom fina byar, men det var alldeles för kallt för att stå och vänta på den. Hoppas bara hon hinner fram innan besökstiden är över. Det ser ut att dra ihop sig till regn också.

Vi åker vidare förbi rondellen i hålan R, förbi Js jobb. Vi skippar byn söderut den här turen och vänder vi tillbaka till rondellen.

Är det på den här vägen, undrar damen. Jag bekräftar att det är rätt väg och att det inte är så jättelångt kvar nu.

Strax efter svänger bussen in i den pittoreska byn H. Jag hade glömt att om man slipper en by får man en annan istället. Vi åker förbi små vita hus med halmtak. Tränger oss fram på vägar där man inte längre kan mötas, för det är bilar parkerade överallt. I en sväng så väntar en mötande bil snällt en bit bort för att vi ska komma förbi. Busschauffören vinkar tack.

På väg ut ur den lilla byn är vägen så smal att inte två bilar kan mötas. Bilen som kommer emot oss kör upp med ena hjulparet i slänten, men det räcker inte. Istället backar den ett par meter, men inte långt nog. Sen står den bara där. Ett par minuter senare ger busschauffören upp och börjar backa istället. Hemmafrun (förutsätter jag) i det stora fina huset intill vägen kommer ut till grinden för att se vad det är som händer (och kanske kolla att ingen använder hennes fina grusade ingång för att mötas). Vi backar en bit till och till slut kommer bilen förbi oss genom att köra upp lite på slänten.

Ca 10 minuter efter tidtabell kommer vi fram till sjukhuset och jag tackar busschauffören och ser till att Damen kommer av. Sen visar jag vägen till sjukhuset som ligger precis på andra sidan vägen, men bakom en mur. Inte förrän vi ser ingången släpper jag iväg henne och önskar henne lycka till med besöket av någon bekant. Några minuter senare är jag äntligen hemma.

Det är intressant med bussturer här, men inte skulle jag vilja tillbringa ett par timmar varje dag på det där viset.

A började skolan i torsdags och K igår (fredag). Så här långt verkar det bra. A fick läxa redan första dagen, så det är ingen mjukstart när man börjar sjuan på ny skola. Nu har vi helgen på oss att vila upp oss innan det är dags igen. Fast K ska på kalas med övernattning hos en klasskompis så hon får vila en annan helg.