Nu när båda barnen är i Sverige så har man plötsligt lite extra tid om kvällarna. Nyss gick jag ut i trädgården för att se om jag kunde se något stjärnfall. Det känns fortfarande exotiskt att himlen är mörk samtidigt som det är någorlunda ljumt ute.
På staketet mot bäcken satt en katt (troligen den brunspräckliga, av storleken, pälslängden och de grå nyanserna att döma). Han brukar vara ganska blyg men ikväll satt han kvar när jag kom. Jag la mig ner på rygg på altanen och började spana mot himlen. De är mer sparsamma med gatlamporna här än i Sverige, så himlen är inte så där orange-aktig som den är i större svenska städer. Jag såg ganska mycket stjärnor, och hade mina ögon varit yngre hade jag nog sett ännu fler.
Några minuter låg jag och lyssnade på billjuden från de två större vägarna i närheten. Ett flygplan hördes långt borta. Sen såg jag ett ljus som långsamt rörde sig över himlen. Först tänkte jag att det var ännu ett flygplan, men det hördes inget från det hållet, så jag insåg att det nog var ett stjärnfall. Ljuset blev sakta starkare och starkare, sen snabbt svagare och så var det borta.
Jag låg kvar ett bra tag för att se om det kom något mer. Katten tröttnade snart och gick. När jag började frysa om mina bara armar gav jag upp och gick in. Inte kom jag ihåg att önska något, heller. Fast det jag önskade förra gången (för över 20 år sedan) inträffade aldrig, så jag tror inte att det funkar. Åtminstone inte varje gång.
Samma dag som A skulle åka hälsade kompisen S från Norrland på. Han var i England med sin familj. Grabbarna hann ses några timmar.
Sen följde S med till Heathrow och vinkade av A.
AdWantage 