Månadsarkiv: augusti 2015

När vi ätit middag försöker vi få barnen att hjälpa till att plocka undan. Vissa dagar går det bra, andra lite trögare. På sistone har det gått bättre sedan K hittade på ett roligare sätt att göra det.

”Först gör man så här”, sa hon och lyfte besticken från tallriken och höll dem i luften. Vi andra gjorde lika dant och undrade vad som var på gång.
”Sen gör man så här”, sa hon och höll sin tallrik över mitten av bordet. Vi andra hängde på och ställde våra tallrikar på hennes.
”Sen gör man så här”, sa hon och la sina bestick på tallrikshögen. När vi gjort lika dant bar hon högen till diskmaskinen och stoppade in allt.

Sedan dess har barnen kört med ”Först gör man så här” ganska ofta.

Igår var det torsdag med ärtsoppa (finns bara grön att köpa färdig) och pannkakor. När vi ätit klart soppan höll J och jag lite hoppfullt upp våra skedar i luften. Barnen hängde på med sina skedar, men det var ingen som frivilligt höll fram sin tallrik för att samla ihop allas.

Från köksbordet kan man se ut till vår garageuppfart och plötsligt upptäcker vi att det står en man och en kvinna där ute. Inte väntar vi besök eller någon leverans. Så upptäcker jag att mannen har en prästkrage (nej, inte blomman) och anar vad som är på gång.

Jag går och öppnar och de ber om ursäkt tusen gånger för att de stör mitt i maten. OK då, bara nästan tusen gånger. De ville bara hälsa oss välkomna i Wantage och lämna över lite broschyrer om kyrkan. De fick de så gärna.

”Det var en intressant sked-ritual ni har”, sa de när de var på väg att gå, så jag var tvungen att förklara vad den gick ut på. Gissar att den skandinaviska sked-ritualen blir något de kommer berätta vidare när de pratar om intressanta möten med nyinflyttade.

Nu är hela familjen tillbaka i England igen efter ivrigt semestrande på ett antal ställen i Sverige.

K hann med över två veckor i Norrland med kompisarna innan det var dags att fara till Bromma och bli upplockad av mig och J som just kommit med flyget från England. A hade några dagar med morföräldrarna. Först ett par dar med husbilen på västkusten där de cyklade, klättrade på klippor och utforskade flera öar. Frukost med havsutsikt var en av favoriterna.

Efter att vi hämtat K i Stockholm for vi söderut. Utanför Linköping mellanlandade vi hos Js kompisar som vi brukat fira midsommar hos. De hade dragit ihop ett par till midsommarfamiljer och bjöd på grillat. K spelade spel med de fem tjejerna som redan var där.

Väldigt sent åkte vi vidare och kom till mina föräldrar vid midnatt. A hade redan somnat så vi väntade till nästa morgon med att krama honom.

Dan därpå började vi firandet av min far som fyllde år. Den dagen blev det god middag på en uteservering vid en sjö. Vädret var nästan för varmt när vi började, men när solen sjönk lite blev det härligt. Vi fick pappa att berätta (minst) en anekdot eller bra minne per 10 år han levat. Mycket hade vi hört innan men några nya berättelser var det också.

Nästa dag åkte vi upp på Tabergs topp för lunch och lite bangolf.

Nästa dag bar det norrut igen. Nu var det dags för semester på landet hos farmor.

Nästa dag (igår) åkte vi hem och nu tar vi igen oss (utom J som redan är tillbaka på jobbet). A och jag har plockat 2 liter björnbär vid garageuppfarten och vi har ätit varsin gurka (stor som en halv köpe-gurka). Det smäller visserligen inte högre än födelsedagstårta och luftpistolskytte, men det är ganska trevligt det med.

Nu när båda barnen är i Sverige så har man plötsligt lite extra tid om kvällarna. Nyss gick jag ut i trädgården för att se om jag kunde se något stjärnfall. Det känns fortfarande exotiskt att himlen är mörk samtidigt som det är någorlunda ljumt ute.

På staketet mot bäcken satt en katt (troligen den brunspräckliga, av storleken, pälslängden och de grå nyanserna att döma). Han brukar vara ganska blyg men ikväll satt han kvar när jag kom. Jag la mig ner på rygg på altanen och började spana mot himlen. De är mer sparsamma med gatlamporna här än i Sverige, så himlen är inte så där orange-aktig som den är i större svenska städer. Jag såg ganska mycket stjärnor, och hade mina ögon varit yngre hade jag nog sett ännu fler.

Några minuter låg jag och lyssnade på billjuden från de två större vägarna i närheten. Ett flygplan hördes långt borta. Sen såg jag ett ljus som långsamt rörde sig över himlen. Först tänkte jag att det var ännu ett flygplan, men det hördes inget från det hållet, så jag insåg att det nog var ett stjärnfall. Ljuset blev sakta starkare och starkare, sen snabbt svagare och så var det borta.

Jag låg kvar ett bra tag för att se om det kom något mer. Katten tröttnade snart och gick. När jag började frysa om mina bara armar gav jag upp och gick in. Inte kom jag ihåg att önska något, heller. Fast det jag önskade förra gången (för över 20 år sedan) inträffade aldrig, så jag tror inte att det funkar. Åtminstone inte varje gång.

K är i Norrland med sina kompisar och vi tror hon har det bra, för vi har inte hört något annat. Imorgon åker A till mormor och morfar i södra Sverige för egna äventyr. Det vankas västkust med husbil för dem om vädret inte är för hemskt. Det blir lite tomt här utan barnen.

I våras röjde jag alla synliga björnbärsbuskar från rabatten och gav mig själv 1-0 för den matchen. Jag misstänkte att det skulle bli en returmatch, men jag anade inte hur tuff den skulle bli.

Björnbärsplantor har en central tillväxtpunkt, strax under jord. Får man bort den så spelar det ingen roll om det är lite rötter kvar i jorden; den plantan kommer inte tillbaka. Däremot kan ju fler björnbärsfrön som hamnat i marken gro.

Med hallon är det helt annorlunda. De skickar ut långa rötter åt sidorna och så länge en bit rot är kvar i jorden så kommer det nya hallonbuskar. Det visade sig att det inte bara var björnbär i rabatten. Det fanns hallonrötter också. För nån vecka sedan bestämde jag mig för att ta itu med returmatchen.

När första hålet var en meter djupt och ännu bredare (och det började bli mörkt) gav jag upp och kapade rötterna som gick rakt ner. De var för tjocka för att jag skulle kunna dra upp dem. Det borde i alla fall ta ett tag innan de skickar upp något till ytan igen och då ska de få så de tiger ett tag till.

Ett par dagar senare när kroppen vilat upp sig fortsatte jag ett par meter bort med nästa hål. Den så kallade prydnadsbusken blev av med några grenar till för att jag skulle komma åt bättre. Djupt hål i brant slänt och rötter åt alla möjliga håll… Det blev inte klart den dagen. Eller nästa.

Trött i ryggen, med valkar i händerna och en vecka senare har jag tagit mig runt hela ”prydnasbusken” och fått bort alla hallonrötter jag hittat utom de som går jätte-djupt ner. Där fick dom!

Eftersom många av plantorna i grönsakslandet ser lite eländiga ut och jag just läst en bok om hur man odlar näringsrika grönsaker så skickade jag jord från grönsakslandet och rabatten bakom huset (där hallonrötterna var) för analys. Det jag räknat ut på egen hand var att det var lera (ganska lätt att inse), att det fanns mycket kalcium i jorden och att hallonrabatten hade för mycket magnesium. Magnesium gör leran kletig när den är blöt och stenhård när den är torr.

När provresultatet kom fick jag veta att det var en fet jord med alldeles för mycket kalium och att pH var kring 8, vilket tyder på att det varit jordbruksmark som övergödslats med Kalium tills pH var så högt att det inte längre växte något vidare där. Det är väl då man säljer det till villaträdgårdar. Konstigt nog var inte för mycket kalcium, snarare lite för lite för att vara optimalt.

Enligt boken om näringsrika grönsaker så är det bästa jag kan göra nu att ha på en massa svavel. Till exempel Kalciumsulfat (kalk) för då kommer Kalciumet byta plats med Kaliumet. Kaliumsulfatet som bildas är vattenlösligt och kommer åka ner i underjorden och förhoppningsvis göra den lite mer näringsrik för växter med djupa rötter (våga inte ens nämna hallon för mig!).

Sen ska jag sätta till mycket mer fosfor och lite järn också för att det ska bli riktigt bra. Så mycket gammalt rostigt järnskrot som jag hittat när jag grävt trodde jag att det skulle räcka, men tydligen inte.

För någon månad sedan, innan jordanalysen, så testade jag att strö på lite rent svavel på några av de eländigaste växterna och bara det har gjort skillnad. Pumpaväxten som såg döende ut har nu sin första pumpa (4cm stor). Jag hoppas verkligen att ännu mer av de rätta sakerna kan göra nästa års växter ännu lyckligare.

Björnbären vid bäcken (som gärna får bo där) håller på att mogna. Förra helgen räckte de till att koka ihop en sås att ha över en citron-cheesecake. I torsdags gick A och jag ut och bara mumsade en lång stund. Jag hoppas att det räcker till en hel efterrätt i helgen. Det kan kräva att man tar på sig långärmat och vågar sig in bland nässlor och björnbärsgrenar, inte bara tar de som sitter lättplockat.