Min morfar somnade nyligen in för gott och i förra veckan var vi till Värmland på begravning. Mer om det längre ner.

K har växt ordentligt på senare år. Det är inte många centimeter kvar tills hon går om mig. Hon behövde nya fin-skor till begravningen och hittade ett par med både lite platå och klack. När hon provade dem här hemma såg hon plötsligt ner på mig. Det kändes konstigt. Som tur var hade jag redan ett par svarta fin-skor med tillräckligt hög klack för att gå om henne igen.

Ks längd har gjort att hennes gamla cykel ser lite fjuttig ut. Hon hade sett ut en favorit på internet i klassisk farmorsstil. Hon skrev ut en bild på den och sen gick vi till lokala cykelhandlaren som säljer det märket. Tyvärr hörde Ks cykel till Norden-sortimentet, så de kunde inte köpa in den. Däremot var de villiga att skruva ihop den (mot en kostnad) om vi kunde ordna så att den skickades hit.

Jag gjorde som vanligt, ringde min snälla mamma, la huvudet på sned och frågade om inte hon kunde tänka sig att kolla upp om det var möjligt att få hit favoritcykeln. Det visade sig att de kunde sälja den omonterad i en låda lämplig för flygfrakt, men själva frakten var vi tvungna att ordna med själva.

Efter lite fler undersökningar som bland annat min bror, frakt-experten, var inblandad i så kom vi fram till att det var klart billigast att ta med den som udda-bagage på flyget (0kr extra istället för några tusen). Cykelfirman gav oss mått på lådan de skulle skicka cykeln i. Det var inom flygbolagets gränser. För att kolla om vi skulle kunna få hem den från Heatrow tog J ut mittensätet bak på vår bil och mätte. Vi skulle ha 2cm marginal på höjden och inte mycket mer på längden och bredden. För säkerhets skull bokade han en ganska stor hyrbil också.

Som jag skrivit tidigare skickade vi barnen till Sverige och mina föräldrar redan i måndags. I torsdags flög J och jag till Sverige, men direkt till Js släkt i Närke. I fredags åkte vi till Värmland och strålade samman med barnen, mina föräldrar, mina bröder och lilla M vid min mormors grav. Jag hade inte varit där sedan begravningen för två år sedan och hade inte sett graven, bara hört talas om den fina naturstenen.

I karavan – husbilen med våra föräldrar först, sen tre bilar med syskonen i – åkte vi till en restaurang och åt lunch och sen vidare mot byn där morfars begravning skulle vara.

På vägen dit svänger husbilen plötsligt in på en liten väg som slingrar sig fram mot en ståtlig byggnad. En av tonåringarna vi rullar förbi vinkar glatt åt oss och jag vinkar tillbaka till ”brattsen”. Det såg rätt lugnt ut nu. Gissar att det var lite rörigare häromåret när de var på väg att stänga hela Lundsbergsskolan.

En liten bit till så var vi framme vid kyrkan.

Kyrkan låg jättevackert vid ett sund med sjöutsikt från hela kyrkogården.

Efter begravningen åkte de flesta av barn, barnbarn och ett barnbarnsbarn hem till morfars fru. Många i den delen av släkten har jag inte sett på länge, eller alls. Det var trevligt att få lära känna dem lite bättre.

Innan vi tog med oss barnen och åkte tillbaka till Närke så försökte vi flytta över Ks cykel från husbilen till vår hyrbil. Det gick inte alls. Inte nog med att hyrbilen hade något lägre bagageutrymme, vi var ganska säkra på att lådan var högre också. Lådan med cykeln fick åka in i husbilen igen och vi fick ett löfte om att de skulle komma med den till flygplatsen när det var dags för oss att checka in.

Nästa dag tittade vi förbi hos Js bror M. Hans söner hade växt och kojfiskarna i stora dammen var fler än någonsin trots att fiskgjusen tittar förbi i stort sett varje dag och tar ett par stycken.

Ofta kommer fiskarna bara man närmar sig kanten av dammen. Inte är de rädda för hunden heller.

Regnet hade gjort vattnet grumligt och då krävs det lite mer övertalning (rosa mat-korvar) för att de ska komma upp till ytan.

På eftermiddagen åkte vi till flyget, fick cykellådan av mina föräldrar och försökte checka in den. ”Är däcken tömda på luft?” undrade mannen i incheckningen. Det hade vi ingen aning om. Så det var bara att bryta sig in i den väl förslutna lådan. De var inte tömda, men vi lyckades ordna det utan att behöva ta upp cykeln. Vi fick lite tejp och snöre och lyckades få ihop det någorlunda igen.

Som vi misstänkt var lådan större än måtten vi fått, men det räckte att förstöra lådan på toppen för att få in alltihop. Plan B, att fälla alla säten och låta två personer ta tåget hem, slapp vi. Alla gick in.

Igår var det dags för första provturen på nya cykeln och K var nöjd. Det var inte riktigt shortsväder så hon hade tumvantar på för säkerhets skull.