… eller vad som krävs för att jag ska skaffa ett tvitterkonto.
Igår kom spanienresenärena tillbaka. Bara en halvtimme efter utsatt tid rullade bussen in på skolgården och trötta elever och lärare började kliva ut. Jag stod där och väntade på min dotter, men det var bara okända ansikten som klev av. Rutorna var tonade, men man kunde ändå ana att bussen började bli tom. Orolig undrade jag om K mådde dåligt och låg där och orkade inte ens ta sig ut (jag kan snabbt fantisera ihop rejäla mardrömssenario när jag är på det humöret). Mer trötta okända ansikten kommer ur bussen.
Sen kommer hon äntligen, min dotter. Med ett stort leende över hela ansiktet. Resan hade varit fantastisk och hon var hur nöjd som helst. De fem tjejerna från hennes klass hade suttit allra längst bak i bussen.
Medan K berättade om allt som hänt började vi traska hem. Det enda som varit jobbigt var bussresorna för hon hade knappt kunnat sova.
Om man bara lyckas sova en eller två timmar så kan man ta många bilder för att ha något att göra. Här är soluppgång över fransk motorväg.
På eftermiddagen kom de äntligen fram till Tossa del mar där de skulle bo. K och kompisen K2 delade ett hotellrum som hade balkongutsikt över hotellpoolen. Det var lite för kallt för att bada, men ett bad blev det i alla fall.
Däremot fick de inte bada i havet. Fast lite gå i strandkanten gick bra. Ks leggings blev bara lite blöta (upp till låren, ungefär).
Två av dagarna åkte de till Barcelona, tittade på turisställen och mycket annat.
Från nåt högt ställe hade de utsikt över staden i dimma.
Till mångas förtjusning fick de gå in på Barcelona FCs stadium.
Självklart fick de se den kända mosaik-parken och K tog flera fina bilder till mig.
Men höjdpunkten för K var dagen på äventyrsparken Port Aventura.
K redo med biljetten och nästan hela tjejgänget är beredda med bekväma skor.
Mmm
Eleverna hade fått en lista med ord och meningar som kan vara användbar när man handlar glass (typ en kula jordgubb och så vidare). Med listan följde också en uppmaning att faktiskt köpa glass på spanska och att få en underskrift från försäljaren att man hade gjort det. K fick med beröm godkänt av säljaren när hon köpte sin glass.
Så på det hela taget hade allt varit jättebra utom att det var väldigt långtråkigt att åka buss, men det var det värt.
För någon vecka sedan chockade J mig med att föreslå att vi skulle titta på Eurovisonsslagerfestivalen i år. Under alla år vi hängt ihop har det aldrig hänt tidigare. Jag funderade på om han hade feber eller nåt.
K var visserligen trött, men hon tyckte ändå att det var en jättebra idé. Till första låten satt vi bänkade framför TVn. Efter någon timme gav A upp och gick och spelade dator istället. Vi andra höll ut. Dissade och hissade låtar, artister, kläder och falska toner, så där som man ska göra. Lite fick man en känsla av att hälften av klänningarna var tillverkade från samma mönster; ett mönster med glipa ända ner till naveln. Nåväl, det finns de som saknar stilkänsla, men ändå kan sjunga bra.
När det var dags att rösta frågade K om hon fick ringa och rösta på Sverige, och det fick hon. Hon var mycket nöjd med sin insats och ännu mer nöjd när Måns vann. Efter att han fått spela sin låt igen var det över midnatt och sovdags för en ganska trött familj. Jag var imponerad att K fortfarande var vaken efter bara någon timmes sömn natten innan.
Idag (söndag) förmiddag kom K plötsligt på att en lärare fortfarande hade hennes pass. Och imorgon ska hon och A åka till mormor och morfar i Sverige. Dessutom är det helgdag imorgon och skollov resten av veckan. Ingen bra kombination.
I Sverige antar jag att man hade tittat efter lärarens telefonnummer i skolkatalogen eller kanske på eniro. Här är telefonnummer mycket mer hemliga. Det finns visserligen telefonnummer på internet, men många har tagit bort sina därifrån för att slippa en del av alla försäljare som ringer.
Vi lyckades hitta en person mer rätt namn som bodde inom rimligt pendlingsavstånd, så jag försökte ringa henne. Det tutade upptaget. Försökte tjugo gånger till närmsta timmen eller två. Fortfarande upptaget. Jag hittade twitterkonton till en annan lärare som var med. Försökte ”svara” på ett av hennes inlägg för att be henne om hjälp. Det krävdes ju att man hade ett eget konto för det. Suck. Men vad gör man inte för en chans att hitta passet.
Sen gick K och jag till en huslänga mitt emot skolan där hon visste att en lärare bodde. Vi knackade på en dörr. Ingen hemma. Vi knackade på en dörr till, men där var bara dottern till ägaren på besök och hon visste inte var Mrs H bodde. En dörr till. Jodå, herr och fru H bor i nästa hus. Slutligen knackar vi på Mrs Hs dörr och även är är bara en dotter hemma på besök. Hennes föräldrar har just åkt på semester. Suck. Men hon frågar vad vi ville och vi berättar om passet. Hon lovar att se om hon kan hitta någon som kan hjälpa oss.
K och jag går hem igen för vi behöver lunch innan vi går till nästa ställe. Jag vet i vilket hus före detta rektorn bor och har pratat med honom en gång. Jag tänkte att om vi inte lyckas med något annat så ska jag höra med honom.
När vi kommer hem föreslår jag till K att hon ska SMSa sina klasskompisar och fråga om inte någon förälder känner någon som känner någon som kan hjälpa oss få tag på passet. Inte långt efter kommer ett svar. En klasskompis påminner om att pappan till en av de andra jobbar på skolan. Hon med pappan brukar inte ha mobilen på om helgen, så jag ringer mamman istället. De har inte numret till läraren, men lovar försöka få tag på det.
Inom en timme ringer läraren och jag kan fara dit efter middagen och hämta passet. Hon bor trekvart bort ute på den genom-engelska landsbygden där vägarna är för smala för möte och där hjortar och harar hoppar runt. Och jag är bara så nöjd när jag äntligen kommer dit och får passet i min hand.
AdWantage 