I förmiddags kom vi hem från en påsktur till Amerika. Tidigare har vi varit till Kalifornien ett par gånger med barnen. Den här gången kunde vi inte fara så länge och då kändes det enklare att åka till Orlando i Florida. Tidsskillnaden dit är bara fem timmar mot nio i Kalifornien så det går inte åt lika många dagar innan man ställt om sig till lokal tid.
I torsdags för drygt en vecka sedan tog vi bilen till Heathrow. J hade beställt ”meet and greet” vilket innebär att man åker till en parkering precis intill terminalen och lämnar nyckeln till någon där. Sen kör de iväg bilen till långtidsparkering åt en. Det kostade bara lite mer än vanlig långtidsparkering, och man slapp en massa krångel med buss från parkering till terminalen. Redan där började semestern kännas lite lyxig.
Första planet skulle ta oss till Miami och personalen sa att flyget var fullbokat. Men när dörren stängdes och vi började röra på oss var det fortfarande en hel del lediga säten. Tydligen var det ett plan från Helsingfors som var alltför sent för att vänta på. Stackars dem. Men tur för oss som fick fem säten på fyra personer.
Turen till Miami gick bra (bara lite segt mot slutet). Barnen gav flygmaten toppbetyg. Vi fick till och med glass till eftermiddagsfika. På Miamis flygplats stoppade vi i oss lite middag på en restaurang. Barnen tyckte att väldigt många där pratade dålig engelska. Större delen av personalen verkade ha spanska som modersmål och många andra man mötte på flygplatsen pratade också spanska.
På nästa flygtur fick vi se lite fina Miami-vyer. Knappt en timme senare var vi äntligen i Orlando.
Vi hade bokat en liten SUV, men de var slut, så istället fick vi vad amerikanerna kallar en mellanstor SUV. Den var stor. Vi hade hyrt en GPS också, vilket var tur. Första stoppet var på ett ställe där vi kunde köpa lite kvällsmat och frukost. På nästa ställe skulle få veta vilket hus vi skulle bo i. Vi lyckades bara köra fel en gång innan vi hittade dit. Efter att ha stannat på en mack och funderat lite så lyckades vi hitta den rätta vägen. Nästa ställe gick lite bättre. Vi körde förbi vårt husnummer i mörkret och fick åka tillbaka ett par hus.
”Vårt” hus och ”vår” bil. Lite lättare att se husnumret när det var dagsljus nästa dag.
Huset var precis så där bra som vi hade tänkt oss. Gott om plats. Varsina sovrum till barnen (och ett bonussovrum som vi inte betalt för). Egen liten pool. Ute var det svart men fortfarande ljumt. Månen var nästan rund och tittade fram mellan molnen då och då. En massa djur som lät. Det var inte bara det vanliga cikad-gnället utan även en massa kvack som lät som en speedad korsning av en groda och en and. Vi kom aldrig fram till vad det var.
Vi hade lovat barnen att de kunde få bada på kvällen när vi kom fram. Enligt områdets regler skulle det vara tyst mellan 9 på kvällen och 7 på morgonen. Barnen hade väldigt svårt för tyst badning. Det var lite för bra för att inte bli upprymd.
I mörkret kunde vi se att vi hade grannar till höger och vänster om vårt hus som hade liknande in-nätade uteplatser med pool. Rakt bakom huset skymtade man bara lite buskar och träd. Sen var det helt mörkt. Inga andra hus verkade ligga inom synhåll däråt.
Efter bad och kvällsmat var det dags att krypa ner i de mjuka sängarna. Vår säng hade en svan-handduks-dekoration. Det tog inte många sekunder innan vi sov som stockar allihop.
Fortsättning följer…
AdWantage 