Igår när jag kom in på kontoret var det iskallt i vårt rum för någon hade lämnat fönstret öppet övernatten. Nu kanske ni undrar varför någon ställer fönstret på vid gavel så här års. Nej, det är inte ett försök från min sida att påminna er om att det är varmare här än i Norrland.

Vi backar tillbaka ytterligare ett dygn. När jag kom till jobbet morgonen innan var det lite småkulet och en kollega började fundera på om luftkonditioneringen var trasig. Det kändes kallare än de 20 grader den var ställd på och ändå strömmade det ut kylig luft i rummet. Hon ställde om till 27 grader, men inte märkte vi någon skillnad närmsta halvtimmen. Vi drog slutsatsen att luftkonditioneringen gått sönder och tänkte sen inte mer på det.

Det är ganska tydligt att olika människor trivs i olika temperatur, men sedan hon som alltid ställde ner temperaturen slutade så måste jag inte ha kofta på alltid. Bara en hel del. Till och med i somras hade jag ofta kofta på jobbet och om jag nån gång glömt den hemma brukade jag gå utomhus då och då för att tina upp. Visst hade jag kunnat bidra till luftkonditionerings-bråket och ställt om till min egen favorittemperatur, men jag orkade inte. Det var redan för många inblandade i den röran.

På eftermiddagen tog jag av mig koftan för då hade jag slutat frysa. Kollegan intill som gått i kortärmat hela dagen började klaga på att det var för varmt. Efter en stund öppnade han ett fönster. Jag tog på mig koftan igen.

Så här i efterhand känns det som att jag borde kommit ihåg det där med luftkonditionering och 27 grader, men det gjorde jag inte. Någon timme senare var min arbetsdag slut och jag for hem. Man kan också tycka att han som öppnade fönstret borde tänkt på att stänga det igen.

Morgonen efter när jag berättade för honom att det stått öppet hela natten ryckte han på axlarna och tyckte att det inte var hans fel för han var inte den sista som lämnade stället. Vi har en regel att den som är sist ut från sin våning stänger öppna fönster och låser den våningen. Sen kollar den om någon är kvar på den andra våningen och om den inte är det så drar man igång larmet innan man går. Oftast är ett gäng på nerevåningen kvar sist. Dock inte denna kväll. Han som var sist nere glömde kolla om någon var kvar uppe innan han satte igång larmet och åkte hem. Han som var sist uppe tänkte inte på att någon kunde ha öppnat ett fönster mitt i vintern för han hade fullt upp med att stänga av larmet som gick igång nästa gång han rörde sig.

Allt detta ledde till att luftkonditioneringen fick kämpa i motvind och fullkomligt misslyckas i kampen mot fönstret som stod helöppet en natt när hela huset hade blivit av-larmat. Och det var absolut någon annans fel, tyckte alla. Det händer ganska ofta att jag blir frustrerad på mina kollegor. Man får försöka glädja sig åt att det blir en och annan anekdot av det i alla fall.

Slutligen en liten pepparkakshusuppdatering: Veliga pepparkaksfamiljen väntar på ett par dokument om huset de tänkt flytta till och mäklaren tror att det kan bli kontraktskrivning nästa vecka. Så det verkar inte som att de ändrat sig igen, vilket känns skönt. Men ett påskrivet kontrakt i handen hade känts ännu bättre.