I helgen briljerade K i köket. Först gjorde hon något som var en smoothie i planeringsstadiet, men sen utvecklades till en delikat hallon-mango-banan-youghurt-glass. Det blev lite mer än planerat, så hälften sparades i frysen. Nästa dag gjorde hon en nära nog perfekt kladdkaka som vi avnjöt med resten av glassen och en klick grädde.
Mitt i efterrätten upptäcker J att K har chokladsmet kvar på kinden från tillagningen och retar henne lite. K svarar med ”Och hur tror du det skulle se ut om om Birgit Nilsson hade kladd runt munnen?”. J och jag började skratta. K förstod inte riktigt varför vi skrattade så mycket, men fortsatte: ”Ingen vill väl boxas med henne om hon är kladdig i ansiktet.”
Boxas? undrade vi. Det visade sig att barnen bara fått med sig en begränsad del av vårt kulturarv. De har vuxit upp med Js ”Ät upp nu, så du blir stor och stark som Birgit Nilsson”, men troligen aldrig sett henne på TV eller hört någon säga något annat om henne. De hade ingen aning om hur hon såg ut eller pratade och var säkra på att hon höll på med boxning.
Imorgon är det tillbaka till skola och jobb för alla utom K. Hon börjar först på onsdag. Vi andra är avundsjuka.
AdWantage 