Månadsarkiv: november 2014

Jag är väldigt förtjust i fördomar, åtminstone de många roliga fördomar som finns. T ex när man går på sportaffärer så inser man snabbt att Pilates är något som går ut på att alla seriösa pilatesutövare ska köpa dyr utrustning med jämna mellanrum. Varje gång man går förbi den hyllan är det någon ny sorts boll, ring, platta eller båge i rosa eller ljusblått som säljs för hundratals kronor.

För ett tag sedan när jag ramlade över ett youtube-klipp med pilates och fick för mig att jag skulle prova så fick jag höra Js fördomar också: Låtsasträning för kvinnor som vill se sportiga ut men inte orkar träna på riktigt. Man ligger på sin fina matta och lyfter sin fina boll lite upp och ner medan man ler. Och så känner man sig lite duktig.

Att jag ändå bestämde mig för att börja beror dels på att det är kul att ifrågasätta fördomar, dels för att när jag kollade upp det lite mer insåg att det är bra rygg- och mag-träning. Vilket jag kan behöva. Och träningsstället ligger ett kvarter bort.

Nu när jag gått ett antal gånger, kommit hem utmattad och dessutom regelbundet haft träningsvärk på nya ställen, så har J blivit av med sina fördomar. Det är inte låtsasträning jag går på. Men mina fördomar lever glatt vidare. Det är en vansinnig massa utrustning man använder varje lektion och skulle man vilja ha lite hemma för att öva mellan lektionerna så blir det snabbt väldigt dyrt. Som tur är så är stället jag går till inte jättetrendigt, så man kommer undan med vanliga strumpor. Ingen har svindyra färgglada pilatesstrumpor som är som fingervantar, fast för tårna. Men kanske man skulle önska sig en rulle eller boll i julklapp. Den Wobble Air Stability Cushion jag redan köpt använder ju hela familjen. De små prickel-bollarna (tre stycken för åtta pund) är också uppskattade här hemma.

Oxfords rugbylag har jobbat tillsammans med ett antal skolor i området, bland annat den som A går på, för att få fler barn intresserade av rugby. Hans skola har fått besök av en som tränat dem och på måndag ska de spela sin första match. Barnens familjer fick även erbjudande om att köpa biljetter till en riktig match i Oxford. K var inte intresserad, men resten av familjen var och tittade på en match idag.

Barnen fick träna på en mindre närgången variant av rugby där man istället för att tacklas bara ska sno ett band som motståndaren har på sig för att det ska räknas som tackling. Den som blir ”tacklad” måste direkt kasta bollen till någon annan. Vi hade hoppats att A skulle kunna förklara de riktiga reglerna för oss, men det kunde han inte. Istället ägnade vi matchen åt att gissa vad som gällde. Här kommer en liten sammanfattning av vad vi kom fram till:

Varje lag ska ha en riktigt lång kille. Han ska ha skägg och en löjlig mössa.

Innan matchen, när man har trumpetsolo och tyst minut för de som dog i första världskriget, får även andra ha löjliga mössor.

Bara för att ett lag har både London och Welsh i namnet behöver inte det inte ha sin hemma-arena varken i London eller Wales. Kassam stadium i Oxford går minst lika bra.

Även London stavas med två L på walesiska

Att spela rugby är så oerhört manligt att inte ens uppvärmning med rosa pilates-bollar och synkroniserade baklängeskullebyttor får någon att tycka att det är tjejigt.

Om några bråkar så mycket att domaren visslar får en av dem göra mål efteråt.

Ibland är det bra att sparka ut bollen på läktaren med flit. Vi lyckades aldrig riktigt förstå när och varför.

Knäskydd kan vara bra att ha, men i rugby kryper man runt så mycket på gräset att det är enklare att dra upp dem till strax ovanför knäna.

I rugby har man inte en separat hejarklack som står för akrobatiknumren. Istället sköter man det själva.

Man kan tro att bollen är väldigt viktig i rugby, men ibland verkar det vara viktigare att umgås närgånget med de andra spelarna än vad som händer med bollen. Fast det brukar bara ta någon minut innan bollen får vara med i spelet igen.

Alla sporter har sina trogna anhängare.

Matchen slutade med förlust för hemmalaget (9-18). Vi var ganska nöjda ändå efter att ha fått ta del av lite brittisk kultur en solig och bara småkylig novemberdag. Det var ganska underhållande att se och lite mer omväxlande än hockey och fotboll. Blir det någon mer gång ska vi nog läsa på lite regler så vi förstår vad som händer på planen. Men jag kan nog lova att det inte kommer bli ofta.

Avslutningsvis kan jag meddela att vi kanske får köpa pepparkakshuset i alla fall. Inflyttning lutar åt mitten av januari. Men det har ändrats så många gånger att jag inte vågar tro på det förrän vi har ett påskrivet kontrakt. Kontraktet för att sälja vårt hus i Sverige är påskrivet och klart. Våra möbler och annat som är kvar i Sverige kommer hit med lastbil nån gång andra halvan av januari så det skulle vara bra att ha någonstans att ställa det det då.

Mögelhuset vi tittade på häromveckan är jag glad att jag inte behöver flytta in i. Men jag hade gärna tagit glaspartiet bredvid ytterdörren:

Avundsjuk