Månadsarkiv: oktober 2014

Efter en lyckosam insats brände dagens hjältar drygt 200kr på smarriga kladdkakor och smothies på ett fik där det, enligt rykten, kostar 15kr bara att titta på en kaka. Men det var hjältarna värda. Till laget hörde:

• Sonen A, som klev upp halv sex i morse för att ta sig till oss andra
• Vännen, tillika blondinen L, som visserligen har erfarenhet av att köra husvagn, men som med varm hand och det blonda huvudet på sned lämnar över till frivilliga när ekipaget ska backas in på campingplatser.
• Jag själv, som inte har varma händer eller ens särskilt blont hår och aldrig fäst ett släp vid en bil. Än mindre kört runt med ett släp. Men jag hade ägnat några dagar åt andra förberedelser inför denna stora dag

L plockade upp oss andra i sin bil och sen åkte vi till en mack för att hämta ett släp. L imponerade med att snabbt få fast släpet på dragkroken och sen åkte vi mot vårt svenska hus.

Väl framme bestämde vi att det var bättre att parkera ute på gatan än att försöka backa in på garageuppfarten där två bilar stod parkerade på ena sidan. Inne i garaget stod ett berg med grejer som jag sorterat ut för att slänga, sälja eller ge bort. Långfärdsskridskor till exempel. De är inte så användbara i England. Trasiga hinkar känns inte heller så viktiga att ta med i flyttlasset. Pussel som inte ens var kul att lägga första gången.

Allt som skulle slängas fick plats i släpet och efter en sväng till återvinningen fyllde vi istället släpet med sånt som L skulle få. Plötsligt får hon syn på en lie. ”Ska ni ha med den här till England?” undrar hon. ”Nej, den kan du ta”, svarade jag varpå hon började jonglera med lien medan hon bar ut den ur garaget. Nej, det var inte riktigt sant. Hon provslog ett par tag innan hon försiktigt bar ut den till bilen.

Sen var det bara kvar en gigantisk hög med trädgårdsavfall bakom garaget. Efter en kort stunds funderande tog vi beslutet att backa in bilen till högen. L började snyggt med att svänga släpet åt rätt håll, men blev något övermodig och körde nästan in i några buskar. Framåt igen och nytt försök. Denna gång hamnade släpet på rätt ställe, men det var lättare att kliva ur på passagerarsidan än vanliga vägen.

Vi fyllde släpet med löv, gräs och annat från trädgården. När det nästan nådde till taket gav vi upp, trots att en fjärdedel av den ursprungliga högen låg kvar. På återvinningsstället krävdes det lite backande, men det räckte med något omtag för att hamna rätt. Åter på macken blev det rätt nästan direkt. När vi fixat med stödhjul och kopplat loss vagnen var vi ganska slut men väldigt nöjda med dagens insats. Vi klappade oss själva och varandra på axlarna och njöt av vårt välförtjänta fika.

Som jag skrivit tidigare hade ägarna till pepparkakshuset vi ville köpa ändrat sig gällande vad de ville flytta så kedjan bröts och vi hamnade i vänteläge. För en vecka sedan fick vi veta att de ändrat sig igen och bestämt sig för ett hus som höll på att byggas. Inflyttning för det skulle bli i januari. Äntligen lite glada nyheter, tänkte vi och bad vår jurist fortsätta med sånt som jurister gör i samband med husköp. Vi skulle visserligen inte hinna flytta innan jul, men januari var ju bättre än att inte veta alls.

I torsdags ringde de från mäklaren igen. Maken i pepparkaksfamiljen hade just fått veta att han blivit uppsagd från sitt jobb. Familjen hade bestämt sig för att inte köpa nytt hus utan stanna i pepparkakshuset tills vidare. De beklagade.

Gaaaahhhhrrrggg!!! eller något liknande stod det i mailet J skickade mig efter att han fått samtalet.

Så nu är vi tillbaka på ruta noll igen efter att ha stått och stampat på ruta två ett par månader.

Det verkar vara lite stiltje på husförsäljningen i vår stad. Flera större hus har varit till salu sedan i somras och ett par av dem fick nyligen lägre pris. J föreslog att vi skulle titta på ett som just kommit ner i en rimlig prisnivå. På planritningen var det femtioelva små rum, så för att få det att fungera för oss skulle vi nog vilja ta bort ett par väggar (minst). Men trädgården såg trevlig ut, garaget var enormt och boytan var också väldigt stor fast uppdelad. Inte alla hus här har nummer, en del har namn istället. Det här husets namn Maryland får mig att tänka på Maryland cookies. Från pepparkakshus till andra kakor är kanske inte så tokigt.

Idag var vi på visning. Efter ett varv i trädgården (med konstgjort vattenfall och en liten damm), garaget (snickarverkstad och fuktskador) gick vi in i huset där det första som mötte oss var en svag doft av källare och mögel. Vardagsrummet, som är största rummet på nedervåningen, är ännu mindre än befarat. Kakelplattorna i köket är strukturerade på ett sätt som gör det omöjligt att hålla rent. Sprickor i väggar och fuktfläckar här och där i väggar och tak gör knappast saken bättre. Till husets försvar ska jag väl tillägga att jag verkligen gillade största sovrummet med snedtak och fönster åt två håll. Dessutom hade flera fönster vackra blyinfattade glas. Bland annat bredvid ingången och i överkant av inglasade uterummet.

Sammanfattningsvis har vi nu ingen bäck att ropa hej när vi hoppat över den. Och dammen vi såg blir det inte heller. Jakten fortsätter.

Ks skola kör mycket med matlagning. Dels har de matlagning som ämne en gång i veckan, dels lyckas skolan ibland klämma in det i andra ämnen också. K bryr sig inte om vilket; får hon bara laga till något gott så är hon nöjd.

Till naturvetenskapen imorgon ska eleverna ha med sig varsin hemgjord 3D-modell av en cell. Man fick välja själv hur man gjorde sin cell-modell, men om man gjorde den ätbar så fick man äta upp den efter lektionen. K bestämde sig snabbt för att göra något ätbart och efter lite funderande föll valet på röda blodkroppar. Hon experimenterade lite med kakao för att få dem mörkare, men de som var helt utan kakao blev nog bäst när de var färdiga.

Gissar att vi blir tvungna att hjälpa K med att äta upp de bruna blodkropparna. Otur!

På skolans svenskaklubb har eleverna fått lära sig några svenska meningar. K kom hem och berättade att de fått öva på ”Jag är glad” och ”Jag är en lite ledsen”. Hon hade inte brytt sig om att att påpeka hur det ska vara egentligen.

Det verkar ha gått troll i våra försök att anställa två testare på sex månaders kontrakt. Av de fyra första jag bjöd in till intervju blev två erbjudna och tackade ja till jobbet. Båda hade arbetstillstånd genom något paraplyföretag som vi inte riktigt vågar lita på, så det blev nej.

Nästa två som vi intervjuade hade brittiska pass och väldigt brittiska namn. Båda blev erbjudna jobb, båda ville börja jobba. Den första kommer börja redan imorgon (om inget mer oväntat händer). Den andra skulle bli tvungen att veckopendla och när han räknade på det skulle den lilla lön vi erbjöd inte räcka till hotellkostnader. Och vi hade inte lust att betala nästan dubbelt så mycket för att han skulle ha råd att ta jobbet. Han bad så mycket om ursäkt att han slösat med vår tid och inte tänkt igenom det hela i förväg.

Imorgon är en till intervju inbokad. Vi har en del lovande sökande som jag skulle kunna bjuda in sen, men jag börjar tröttna. Nu i helgen har jag sett till att få en välbehövlig vila så kanske jag orkar ta nya tag igen.

Förra helgen hade jag också behövt vila, men då hade jag en mosaikkurs inbokad och den ville jag inte missa. Jag gjorde klart ett Afrikamotiv som jag gjort det mesta på hemma. Sen gjorde jag en bit på ett fågelmotiv som jag kört fast på hemma. Så nu finns det gott hopp om att den blir klar. Dessutom började jag på ett julmotiv. Det kändes som att jag maximerade tiden med en duktig lärare som stöd. Nu är det bara relativt enkla saker att göra klart hemma.

Mamma-giraffens ansikte är min favorit-del av bilden.

Som EU-medborgare behöver man inte ansöka om arbetstillstånd i England, men för de flesta andra är enda chansen att få komma hit att ett företag här ordnar något som kallas sponsorship. Det innebär att det företaget lovar att ha en anställd och tillståndet gäller bara för det företaget.

Det finns konsultbolag som specialiserat sig på att anställa personer från andra delar av världen och sen hyra ut dem till andra företag. Det är, såvitt jag vet, inte olagligt i sig.

Vi försöker anställa ett par konsulter till testgänget på mitt jobb och den första jag ordnade intervju för var en tjej som nyligen kommit till Europa och letade efter sitt första jobb här. Hon verkade ha rätt personlighet och någorlunda rätt teknisk bakgrund för oss, så vi bestämde oss för att erbjuda henne jobb från och med måndag. Hon verkade trivas med oss och tyckte jobbet lät spännande, så vi var inte förvånade när hon tackade ja direkt (via rekryteringsbyrån vi anlitade).

Sen skulle det skrivas kontrakt och då visade det sig att företaget som hon hade sponsorship hos krävde en högre lön för att de skulle gå med på att vi skulle få ha henne hos oss som konsult.

Vår personalansvarige sa att lönen inte var något problem, men blev lite misstänksam och började kolla upp företaget som tagit hit henne. Hon hittade information om att utlänningar betalar dem 700 pund för att få bli anställda och få ett sponsorship. Sen får de själva söka jobb och om de lyckas hitta något så tar företaget 35% av lönen. Denna biten är på gränsen till vad som är lagligt, så för att undvika risken att hamna i en rättsprocess var vi tvungna att ta tillbaka vårt erbjudande till henne.

Jag kan bara tänka mig hur tufft det måste vara för henne. Hon trodde att allt var ok och så visar det sig att hon inte fick jobbet hon blivit erbjuden och ville ha, inte kan få ett annat jobb om inte lönen är högre, och kanske inte ens då för att det företaget kanske också drar sig ur när de får veta var hon är anställd.