J har haft lite otur på sistone. Häromveckan hade han en rejäl sväng av influensa. Värsta på 10 år. När han blivit piggare fick han något som kändes som kramp eller sendrag i ena vaden. Det blev lite bättre om han stretchade och sen rörde på sig, men när han suttit ett tag var det lika illa igen. Vi googlade på vad-åkommor och konstaterade att det inte var svullet eller annan färg än vanligt. Väntade ytterligare någon dag, men det blev bara mer och mer ömt.
Igår kväll var faktiskt vristen och underbenet svullna och kanske var det lite mörkare än andra benet. Googlade lite till. Lite väl likt blodpropp. J övertygade mig att vi skulle sova på saken istället för att sitta och mögla på akuten mitt i natten. I morse ringde han vårdcentralen och fick en tid strax efter 9. Efter att barnen gått till skolan åkte vi dit. Läkaren tyckte han var alldeles för ung och i för bra skick för blodpropp (det var ju uppmuntrande), men kom inte på något annat det kunde vara, så han blev remitterad till Oxford. Läkaren var i alla fall imponerad av svullnaden på benet.
Trafiken kring Oxford är ofta seg, särskilt nu när de bygger om ena stora vägen. Dessutom varnade sjukhuset att det kunde ta 45 minuter att parkera eftersom de hade för få parkeringsplatser. Helst ville de att man skulle lämna bilen hemma, men det kändes inte som ett alternativ. Istället for vi drygt två timmar innan han hade tid där.
Vid det här laget hade jag meddelat chefen att jag tog ledigt hela dan. Jag skulle varit ledig igår, men vi hade en massa testning vi var tvungna att göra klart senast igår, så jag jobbade då. Därför var det lätt att få ledigt idag på kort varsel.
Oxfordtrafiken flöt på bra och parkerandet gick på nolltid. Sen åt vi lunch och promenerade / haltade sakta bort till blodproppscentrat för incheckning en halvtimme för tidigt. Men personalen var på hugget så när Js tid var inne hade han redan hunnit få blodprov taget och var påväg till ultraljudsundersökning. Med ultraljudet hittade de lite blodpropp strax ovanför knät.
Personalen här var också imponerade över svullnaden (borde inte de ha sett sånt förr???) och dessutom fick han (som vanligt) beröm för hur lätt det är att ta blodprov i armen. När J lämnar blod brukar sköterskorna kuttra av förtjusning över hur lättstucken han är.
Efter någon timme var allt klart och J hade redan stoppar i sig sin första blodförtunningstablett och en pepparkaka att svälja ner den med. Nu blir det att äta sånt i tre månader och sen förhoppningsvis friskskrivas.
AdWantage 