Månadsarkiv: augusti 2014

Sjukhuset är gammalt (med amerikanska mått mätt) och har diverse tillbyggnader så det är svårt att hitta därinne. Akuten ligger i bottenvåningen längst till höger på bilden.

Utanför finns en liten park. Den ser ganska trevlig ut.

Men man blir strax påmind om vad det är för typ av område.

Här är kön utanför akuten. Det tar en liten stund att ta sig igenom scanning och kroppsvisitering.

De finns en del fina, men många bilar är repiga, krockskadade och rostiga. Bortanför sjukhusets parkering blir man återigen påmind om att stan håller på att förfalla.

Mycket mer än så blev det inte i fotoväg eftersom kameran mest låg på hotell-rummet. Sista dagen hade jag med allt bagage till sjukhuset, så när jag hade en timme över på slutet gick jag ut och tog några bilder.

Nu sitter jag på flygplatsen i Flint och väntar på planet som ska ta mig tillbaka till Chicago. Framåt lunchdags imorgon landar jag förhoppningsvis på Heathrow.

För att inte oroa er i onödan har jag tidigare låtit bli att skriva att jag varit i Flint. Staden är känd för sina nedlagda bilfabriker och sin mycket höga kriminalitet. De ligger i toppen av USAs kriminalitetslista. Så när chefen frågade mig om jag ville åka dit visste jag att jag inte skulle kunna promenera runt fritt som jag brukar och att det ofta är knarkare på akuten. Då och då får de in knivskurna eller skottskadade också.

Medan jag funderade på mitt svar googlade jag lite och hittade information om att bara man vistas i rätt områden så är det ok. Jag tittade på kartan över farliga områden och konstaterade att sjukhuset låg mitt i ett av de farligaste. Hotellet som bokades låg på ett bra ställe i alla fall.

Det hela kändes inte jättekul, men när jag fick veta att en återförsäljare (T) skulle med blev jag lite lugnare. Han hade varit där flera gånger innan och skulle hämta och lämna mig på hotellet. Då behövde jag inte oroa mig för att hamna på något farligt ställe av misstag i alla fall. 

På akuten såg jag aldrig några uppenbara knarkare. I fredags förra veckan hade en äldre man blivit ihjälskjuten i sitt hem i samband med ett rån, men medan jag var här var det inga skottskador vad jag märkte.

T pratade med några unga militärer som var där som en del i sin utbildning. De sa att detta sjukhus var ett av de absolut bästa för militärer att komma till, just för sjukhusets vana med skottskador. Fast en av dem sa också att det minskat från 65 härom året till 19 nu. Egentligen bara bra men det minskade deras chanser att träna.

För att komma in på akuten fick patienterna passera genom en kontroll så ingen kunde ta med sig vapen dit in i alla fall.

Det enda elände jag såg (förutom en massa krassliga människor som ju ofta samlas på sjukhus) var en del av husen vi åkte förbi. Eftersom stan minskat sin folkmängd finns det många tomma hus med förspikade fönster som bara står och förfaller. Särskilt i området kring sjukhuset.

Sammanfattningsvis är jag faktiskt väldigt glad jag kom hit. Inget farligt hände. Jag har sett massor av intressanta saker, jag har lärt mig en hel del om hur vår produkt fungerar på ett sjukhus och jag har haft väldigt kul med surfarkillen T som gillar språk men inte kunde uttala våg eller hav på svenska. Hans sju sjösjuka sjömän lät mest som sju-sje-sju-ske-sju. Konstigt nog klarade han Örnsköldsvik bättre än Ö-vik. Jag fick godkänt på dude, barrel och en hel del annat jag provade.

Jag har tagit några få kort, men kameran är incheckad, så bilder får ni se senare.

Idag var det dags att göra nytta på akuten. Strax efter halv 8 blev jag upplockad av T som hör till våra återförsäljare i USA. T berättade om sin resa hit och det fick min att kännas enkel i jämförelse.

På grund av låga moln var det lite klurigt att landa här. Vår pilot landade på andra försöket. T:s pilot lyckades inte landa. Istället flög de till Detroit och väntade på bättre väder. När det blev bättre gjorde han ett nytt försök. Efter tredje och sista försöket blev passagerarna avsläppta kring två på natten i Detroit med informationen “Vi kan tyvärr inte hjälpa er med hotell, men det går ett plan kl 9 imorgon, via Minnesota, då kommer ni fram kl 3 på eftermiddagen”. På grund av passageraruppror kallades säkerhetsvakter in. T lämnade tumultet, hyrde en bil och åkte med en komiker som han blivit bekant med på planet. Så de hade en trevlig tur. Men idag när vi träffades bad han om ursäkt att han var lite trött.

Testningen gick hyggligt. Vi kom inte lika långt som jag hade hoppats, men en bit på väg. Inga dramatiska scener på akuten, men framåt eftermiddagen var även korridorerna fulla med folk i sängar.

På eftermiddagen for T till sitt hotell och slumrade nån timme medan jag jobbade vidare. Sen tog han med mig till en indisk restaurang. Medan vi åt försökte vi bräcka varann med bilder på när vi surfar i jättevågor (han), diamanter (jag) och våra barn (båda). Allt på en kul och trevlig nivå.

J har mailat om deras vidare äventyr. Hos farmor har barnen fått rida (hästen gick lugnt och försiktigt och det var bra) och sitta bakom i sulky (hästen travade i ganska högt tempo vilket också var uppskattat). Sen har det blivit bad också förstås.

I fredags kväll fick jag ett SMS från J med texten “Framme” och inget mer. Men det räckte för att veta att de kommit fram till Dalarna ungefär den tiden på kvällen de trodde (sent).
Sedan dess har jag fått lite mer rapporter från honom. I sjön intill finns det någon slags uppblåst studsmatta som blev väldigt popular. De har varit en sväng till Rättvik och åkt rode loch ätit rättviksglass. Hos någon granne har de hoppat studmatta och spelat brännboll. Låter som en väldigt aktiv och rolig semester så här långt.

Min gårdag kändes inte lika aktiv och inspirerande. Här kommer en kort sammanfattning:
5:00 Väckning, sen frukost
5:30 Taxi plockade upp mig
Drygt 3h på Heathrow
Drygt 8h på plan till Chicago
5,5h på Chicagos flygplats. Skulle varit kortare, mer om det längre ner
1h på nästa flygplan
1-2h för att ta mig till hotellet som ligger I närheten av flygplatsen.

Motsvarande 3 på natten, brittisk tid kom jag i alla fall i säng. Det var väldigt skönt.

Inför den här resan körde jag min vanliga riskanalys-metod. Eftersom aldrig något av det jag oroat mig för händer, utan bara andra konstigheter, så ägnar jag en hel del tid att tänka ut och oroa mig för så mycket jag kan komma på. För en gangs skull lyckades det bara halvbra. Kanske hade jag oroat mig för generellt: “Det blir förseningar” kanske inte var specifikt nog för att planen skulle fungera.

När vi kom till Chicago såg jag att planet jag skulle åka vidare med var 20 minuter sent. Planet vi troligen skulle åka med var försenat till Chicago. En stund senare var förseningen ytterligare en halvtimme. Sen en till.

Tillslut började det närma sig. Men med mindre än en halvtimme till avgång så var det lite misstänkt att personalen inte dykt upp vid gaten. Vid det här laget borde de ju veta om planet var på väg till Chicago eller inte.

Personalen dyker upp, tiden flyttas fram 10 minuter till. Personalen försvinner. Ett plan dyker upp utanför, men stannar till för det är ingen där som vinkar in den de sista metrarna. En kille dyker upp, vinkar in och börjar fippla med gången som passagerarna ska gå ut på. Först kör han den åt fel hall, sen rätt men lite snett…

Någon av passagerarna som väntar sager åt övriga att de bytt gate. Vi går till nya gaten. Inget plan där. Men personal. Piloter och kabinpersonal dyker också upp. Lite hoppfullt. 10 minuter till på vår avgångstid. Planet kommer och vi går på. Taxar ut drygt två timmar sent. Vi var inte imponerade.

På väg upp i luften var utsikten fin över Chicago. Sen kom lite moln, men ovanför dem var det jättefint. Blandade lätta skyar, mjuka sjok och små tussar med lite solnedgångs-färger. På andra sidan sjön såg man en rad med upptornade moln. De såg ut som ulliga vita får på övre halvan och ulliga lite kammade orange-rosa får på nedre halvan.

När vi närmade oss det högsta molnet svängde piloten så vi rundade det. Molnet var det mest perfekta moln jag någonsin rundat och jag kände att den här resan var kanske värd att göra ändå. En perfekt regnbåge lite senare hjälpte också till.

Sen kom verkligheten. Leta efter bussen som skulle gå till hotellet. Hitta personal som kan hjälpa mig. “Hallå, någon där?” Ringa hotellet. Det skulle stå Holliday Inn på bussen, inte Marriott. Hoppade på nästa Holliday Inn. Åkte in till centrum och fel Holliday Inn. Chauffören trodde han gjort dagens sista körning, men efter att de i receptionen dubbelkollat att jag verkligen var incheckad på stället jag sa så var han snall och körde mig tillbaka till hotellet intill flygplatsen.

Att åka till fel hotell ingick inte i min riskanalys. Måste ta med det nästa gång.

Lite jetlaggad vaknade jag tidigt i morse. Men nu har frukostmatsalen öppnat och jag är hungrig. Snart är det dags för min första arbetsdag på akuten.

Fortsattning kommer en annan dag. Nu ska jag antligen fa sova i en sang!