Månadsarkiv: juli 2014

Skördetröskorna går fram

Många av fälten lyser gula av mogna ax nu, men en hel har bara stubb kvar. På ängen där vi brukar ta lunchpromenader har de också slagit. Här kommer ett par före- och efterbilder. Ni kan väl roa er med finn-fem-fel, eller tre rätt.

Innan de slog ängen såg det ut så här.

Innan de slog ängen såg det ut så här.


Och här är en bild jag tog idag. Solen lyste med sin frånvaro, så det blev lite extra färglöst.

Och här är en bild jag tog idag. Solen lyste med sin frånvaro, så det blev lite extra färglöst.

På husfronten lite nytt. De som ska sälja sitt hus till oss har hittat ett hus de vill ha och säljaren till det huset har tackat ja till deras bud. Nu är det bara för den säljaren att hitta någonstans att flytta…

En kollega till mig var i en kedja med 18 hushåll förra gången han flyttade. Det är ovanligt mycket för att vara här, men kedjor på 5-10 hushåll händer då och då. Han sa att mäklarfirman han anlitat firade med champagne den dagen det var överlämning i hela kedjan. Firman var nämligen inblandade i mer än hälften av försäljningarna i kedjan, så det trillade nog in duktigt med pengar till dem då när allt gått i lås.

För oss är det bara att vänta och se om de lyckas hitta en kedjeände innan kedjan spricker. Sånt händer också.

Kategorier: Hemmaliv i England, Planera England | Lämna en kommentar

Tornsprängning

Tidigt i morse sprängdes tre av de sex stora kyltornen till kolkraftverket i Didcot. Det hade varit häftigt att vara där, men det kändes inte värt att köra bil dit mitt i natten, så vi sov sött när det hände. Istället har jag tittat på youtube-klipp nu på morgonen.

När vi var på väg att flytta till England tittade vi på 3-4 hus i ett område som heter Ladygrove i kanten av Didcot. Mitt i finns en hög kulle och därifrån är det här klippet taget (börja titta vid 1:45). Hade vi bott där istället skulle jag definitivt gått ut. Undrar hur länge det dröjer innan Didcot-borna vänjer sig vid sin nya utsikt.

Kategorier: Uncategorized | Lämna en kommentar

Båtfärd i hög hastighet

A och jag har varit i London en dag. Huvudsyftet var för att hämta ut mitt nya pass på svenska ambassaden, men när man ändå är där kan man ju turista lite. Vädret såg lovande ut så jag bokade en 50-minuterstur i ribbåt.

Båten hade plats för 12 passagerare och stor filmkamera längst fram om man vill spela in en film (vilket tydligen görs då och då).

Båten hade plats för 12 passagerare och stor filmkamera längst fram om man vill spela in en film (vilket tydligen görs då och då).

Först åkte vi en bit uppströms i lugn hastighet. Guiden berättade om husen och broarna vi gled förbi eller under. Sen vände vi och åkte nerströms i samma hastighet. Mer hus, broar och en och annan stor båt från något krig.

A njöt, men hoppades att de skulle köra lite fortare snart.

A njöt, men hoppades att de skulle köra lite fortare snart.

När vi kommit förbi Tower Bridge drog de äntligen upp hastigheten och gjorde ett par snäva svängar för att testa oss lite. Alla passagerarna jublade så sen drog han på igen. Det gick riktigt fort och i det varma vädret var det bara skönt att det fläktade i håret. Vi log så vi fick ont i kindmusklerna.

Sen började han göra snäva svängar. Efter ett tag så mycket att A var orolig att båten skulle välta. Jag bad föraren lugna sig lite och det gjorde han, i en minut ungefär. Sen var det lika dant igen. A var lika rädd igen så jag frågade om han hade ångrat sig vad gällde båtturen. Men det hade han inte, han ville gärna göra det här fler gånger.

När vi vänt vid Canary Warf och var på väg uppströms igen såg vi plötsligt två polisbåtar. Vi körde fortfarande med gasen i botten, så det dröjde inte länge innan vi var ikapp, körde in mellan dem och snabbt lämnade dem hopplöst efter. Allt medan James-Bond-musik strömmade ur vår båts högtalare på hög volym.

Kategorier: Resmål och utflykter, Vår son A | Lämna en kommentar

Husjakt i hög hastighet

Första året här hyrde vi hus av en som var utomlands. Detta året hyr vi av en som bara gör det för pengarna. Det är inga större fel på det här stället (åtminstone inte sen alla vattenläckor mm blev fixade), men gång på gång tänker vi ”Hade det här varit vårt skulle vi … hängt upp fler saker på väggarna / bytt spisen / bytt kylen / satt nya lister i en del av fönstren och dörrarna / tagit bort allt som växer i hängrännorna / bytt garagedörr så fler än J klarar av att öppna den (och utan att använda våld)”.

Vårt nuvarande kontrakt går ut till jul och går säkert att förlänga, men när väl tanken på att köpa ett hus innan dess dykt upp så fastnade den.

För några veckor sedan mötte jag R i damklubben och hennes man när jag var ute och promenerade. Vi kom att prata husdrömmar och de sa att de ska sälja sitt hus under hösten för att flytta till ett nybyggt mindre hus. De föreslog att J och jag skulle ta en titt på deras hus för att se om vi var intresserade av att köpa det.

J och jag sa att när vi väl börjar leta hus ska vi titta på deras. Sen gick nån vecka. Tanken låg och grodde och så bestämde vi oss för att ringa R för att boka visning till helgen. Innan vi hann höra av oss ringde R och undrade om vi ville komma på lördag på kaffe och visning.

Rs hus var relativt stort, men lite i engelskaste laget för oss. För att få det riktigt bra skulle vi nog vilja slå ut väggen mellan mini-köket och rummet intill. Men priset var för högt för att ha råd med något sånt. Föräldrasovrummet var fantastiskt fint. Stort och luftigt, trots snedtak åt ett par håll. Fönsterkupor åt två håll men ingen insyn. Och tjusigaste adressen i stan. Undrar hur mycket extra man får betala för bara gatnamnet.

När vi väl börjat titta så kände vi att det var lika bra att fortsätta. Hur skulle vi annars kunna veta om detta huset var det bästa vi kunde få för våra pengar?

Samma helg gick vi till tre av mäklarna i stan och bokade visningar på deras intressantaste objekt. På söndagen tittade vi på visningshuset i ett område som håller på att byggas (för dyrt i förhållande till kvaliteten på materialen och dessutom minimal tomt).

På onsdagen såg vi ett hus. På torsdagen såg vi två hus till. Det ena ett renoveringsobjekt (alldeles för mycket jobb och mögelprickar i förhållande till priset) och det andra var ett hus vi båda fastnade för lite grann. Huset låg i övre kanten av stan. Tomten vetter mot en hästhage och bortom den ser man åkrar upp mot The Ridgeway. Hallen var så där ljus och rymlig att man nästan trodde att man var i Sverige, tvättstugan likaså. Köket var stort, mysigt och lyxigt på samma gång. Det hade stora glasdörrar ut mot trädgården. Problemet där var att det bara fanns två stora sovrum och två små. Orättvist…

På fredagen såg vi tre hus (tror jag, för vid det här laget började det bli svårt att hålla reda på dem). Första var ett med stor fin tomt som sluttar ner mot söder, inte långt från där vi bodde första året. Invändigt luktade det lite svagt av gammalt sjukt hus och konstruktionen av ett par tak antydde att det nog kan behöva göras en del jobb framöver. Så det gick bort. Ett hus var stort och rent, men tapetval mm skrek gammal tant. Tomten var minimal och gränsar till en kohage som ska bebyggas med en massa hus.

Sen var det bruna, fula huset med nästan allt annat rätt. Vi hade gjort i ordning en lista tidigare med alla krav och önskemål vi hade på vårt boende och när vi jämförde efteråt kom bruna huset väldigt nära.

Utsikt genom ett tvåglasfönster mot ingången

Utsikt genom ett tvåglasfönster mot ingången

Absoluta krav – I samma stad som vi bor nu, minst tre sovrum i hygglig storlek plus några krav till
Väldigt viktigt – Gästrum, rättvis storlek på sovrummen till barnen
Viktigt – Separat tvättstuga, rymlig känsla (inte trångt som det mesta här är), hygglig storlek på kök med plats för köksbord, conservatory eller plats att bygga en (platsen finns, men vi får nog spara lite mer pengar för att ha råd att bygga ett), eget föräldrabadrum, energiklass minst D.
Bonus – Stor trädgård med så lite insyn som möjligt, extra vardagsrum där man kan ha TV och Wii-spel.

Bland bonusfaktorerna stod även golvvärme, men det saknar huset. Däremot har bruna huset några egna bonusar som vi inte ens tänkt på att ta med:

  • Bäck som rinner i kanten av och delvis genom trädgården (utan nämnvärd översvämmningsrisk)
  • Toppskick på det mesta (väggar utan sprickor, hela takpannor, inga fuktfläckar i taken eller mögelprickar i hörnen)
  • Halvlyxigt kök med stor spishäll (induktion som J ville ha), två ugnar och fläkt som faktiskt drar ut röken, inte bara kör den genom ett kolfilter.
  • Inte heltäckningsmatta överallt. Lite trä och endel laminat i trästil på större delen av nerevåningen
  • Bäcken rinner bakom staketet längst bort

    Bäcken rinner bakom staketet längst bort


    Helgen som följde tänkte vi och bokade sen en visning.

    På tisdagen var vi där igen, denna gång fick barnen erbjudande att komma med också. Vi konstaterar att om bara A får en studsmatta och en fotboll så kan han nog tänka sig att bo där. Fast helst skulle han ha TV-rummet som sitt sovrum.

    Sen skaffade vi ett lånelöfte och på torsdagen la vi ett bud.

    I helgen väntade vi. När väl mäklaren hörde av sig var det för att höra om vi kunde bjuda lite högre för att uppmuntra säljarna att hitta någonstans att flytta lite snabbare. Inte en chans.

    Mer väntan.

    Idag fick vi besked att säljarna accepterat vårt bud. Tyvärr är det inte det minsta bindande i England. Däremot har de plockat bort huset från till-salu-listorna, så risken att någon ska komma och bjuda över oss är lite mindre.

    Nästa väntan är på att säljarna ska hitta ett ställe och få sitt bud på det godkänt. Sen kommer vi dra igång hela alltet med jurister, besiktning och annat som ska göras innan kontraktsskrivning. Först efter det är det bindande och det kommer nog dröja minst ett par månader tills dess.

    Kategorier: Planera England | Lämna en kommentar

    Ks sista dag i primary

    Idag tog äntligen terminen slut för eleverna här. För K och de andra sexorna är det inte bara skolåret utan tiden på den här skolan som är över. Till hösten är det ny skola och nya utmaningar. På nästa skola är det annan skoluniform som gäller så sexorna hade gått runt och samlat namnteckningar på sina tröjor. Enligt K tyckte de minsta barnen allra mest om att få skriva sina namn på de stora eleverna.

    Ks fotbollslag kom trea i serien och fick troféer.

    Ks fotbollslag kom trea i serien och fick troféer.

    Traditionsenligt hade sexorna satt ihop en timmes hejdå-samling för familjer, lärare och övriga elever. Samlingen började med att rektorn hyllade barn som gjort något bra i sportväg, eller hade 100% närvaro senaste året. Sen tackade hon av bland annat läraren som A haft senaste året för hon ska bli något i stil med studierektor på en annan skola. Efter det fick sexorna dra igång.

    Sexorna började med en scen i framtiden när två av dem får besök av barnbarnen och börjar prata om hur de var när de gick i skolan en gång i tiden. Olika minnen illustrerades med små teaterscener som övriga elever spelade upp och ofta fick vi höra en sång också. Bland annat fick vi se hur deras lärare säger till en elev att han inte får ha mobiltelefon i klassrummet för att i nästa stund svara i sin egen telefon som han hade i fickan. Vi fick se pinsamma mammor som följde med sina barn till skolan, pinsamma familjer på utvecklingssamtal och hur militären kallades in för att eleverna skulle träna inför de nationella proven i sexan (inte helt överensstämmande med verkligheten). Dessutom var det en kul sång där de bad om ursäkt för att de kunde vara lite störiga ibland, de menade inte att vara oförskämda, de var bara på väg att växa upp.

    På tal om de proven, förresten; Ks lärare hade ju lovat att han och hans fru (rektorn) skulle klä ut sig till kycklingar om alla eleverna som tog det extrasvåra matteprovet klarade det. Tyvärr var det bara två av fem (eller sex?) som lyckades med det, men det räckte till att de fick varsin chokladbit i alla fall.

    Jag har varit imponerad förr över elevernas framträdanden på skolan och denna gång var inget undantag. Som vanligt sjöng de fantastiskt bra (många sånger med många verser utantill) och drama-förmågan var också utmärkt. Vissa bättre än andra, men även de mer blyga agerade på ett bra sätt.

    Till sist var det bara utstämpling kvar. Rektorn gick fram med skolans stämpel i högsta hugg. Sexorna ställde upp sig i kö och fick sen en stämpel i pannan (eller på armen om man föredrog det). De som hade skoltröjor på fick en stämpel där också innan de sprang ut i friheten.

    K får sin stämpel

    K får sin stämpel

    På eftermiddagen gick vi till stora parken för att ha picknick med ett par andra familjer. Det visade sig att nästan hela As klass var där med sina familjer. Ks klass däremot lyste med sin frånvaro. Gissar att de är för gamla för lek i parken nu.

    Kategorier: Vår dotter K | Lämna en kommentar

    Plötsligt smäller det till

    I förmiddags, en stund efter 10, gick jag för att handla mat. Affärerna har lite begränsade öppettider på söndagar, men det var öppet och folk där inne, så jag gick in och började plocka på mig varor.

    Efter en liten stund kommer ett kundmeddelande som jag inte lyckas höra. Fem minuter senare ett till. Något om kassorna. Nästa meddelande lyckas jag höra; På grund av lagar är vi inte tillåtna att öppna kassorna än. Eftersom klockan nu var 10.50 gissade jag att de skulle dra igång kassorna klockan 11. Fem i hade jag hittat allt jag behövde och ställde mig i kön.

    I flesta kassorna satt personal beredd och vid varje var det en kö på 3-4 personer. Jag hörde närmsta kassörskan berätta att lagar förbjuder dem att sälja varor mer än 6 timmar på söndagen, så det var därför de inte öppnat kassorna än. Det sägs ju att öststatsfolk är bra på att köa, men engelsmännen är ganska duktiga också. Inga sura miner, bara tålmodig väntan. Och jag tänkte på att när jag växte upp var de flesta affärerna inte söndagsöppna alls i Sverige. Då är ju sex timmar lite bättre i alla fall.

    När det var en minut kvar började kassörskorna göra sig beredda. Den närmsta höll i en flaska matolja. Nästa hade en limpa i högsta hugg. Så på slaget 11 smällde det till. Kassorna började fungera och blippade glatt åt matoljan och brödet och allt som kom efter. De tålmodigt väntande människorna suckade ut och vaknade till ur sin halvdvala. Snart var det min tur att få varorna blippade och sen gick jag hem med mina matkassar (och ryggsäcken fylld med det tyngsta så klart).

    Vi har haft lite fuktig tryckande värme på sistone, så att vi blev väckta av åska natten till fredag kom inte direkt som en överraskning. Det var mindre än 10 sekunder mellan blinkningarna och dessutom spöregnade det, så jag sprang runt och stängde alla fönster. Barnen hade redan dragit ur sladdarna till sina datorer och börjat dra igen fönster när jag kom upp till dem. Vi kan inte se blixtarna åt något håll, bara blinket. Det måste kommit över oss från en riktning vi inte har några fönster och är på väg åt andra hållet vi inte har fönster.

    Plötsligt smäller det ordentligt och hela huset skakar till. Barnen tycker det är lite otäckt. Det var inte många hundra meter från oss det slog ner, men det finns många hus och framför allt träd som ligger högre upp i närheten, så för egen del fanns det egentligen inget att vara orolig för.

    En kvart senare har det dragit förbi. Det blinkar fortfarande ganska ofta, men svagare. När regnandet upphör så hörs mullret plötsligt tydligare men snart hörs det längre och längre bort. Dags att somna om, även om det är lite svårt efter all uppståndelse.

    Nästa dag är oron bytt mot nyfikenhet och barnen vill se riktiga blixtar istället för bara blinkandet. Prognosen säger stor risk för ännu värre åska under lördagen. Väder-människorna kan inte lova exakt var och när. Bara att många i England kommer få se tropisk åska under lördagsdygnet. Vi väntar och hoppas lite men sover sött hela natten till lördagen. Under lördagen hör vi åskmuller på avstånd vid tre olika tillfällen och K ser ett par blixtar långt borta, men det är allt. Och den fuktiga värmen är kvar.

    Kategorier: Hemmaliv i England, Väder | Lämna en kommentar

    Lunchpromenad

    På lunchen tar kollegan M och jag ofta en promenad. Det som stoppar oss är antingen regn eller kollegor som bara måste ha Ms hjälp med något bums (det senare är faktiskt vanligast). Fem minuter bort från vår arbetsplats slutar arbetsplatsområdet och man är ute på landet på en stor äng med stigar som går runt och snett över på ett par ställen.

    På sina ställen har det mesta redan blommat över, men bortre halvan är fortfarande översållad med olika sorters ängsblommor som jag inte kan namnet på.

    På sina ställen har det mesta redan blommat över, men bortre halvan är fortfarande översållad med olika sorters ängsblommor som jag inte kan namnet på.


    På ena sidan ängen ligger en åker och bortanför den några hus här och där bland träddungarna. Lite för långt bort för att vi ska hinna dit på lunchen.

    På ena sidan ängen ligger en åker och bortanför den några hus här och där bland träddungarna. Lite för långt bort för att vi ska hinna dit på lunchen.


    Tittar man åt andra hållet är vyn något mindre pitoresk...

    Tittar man åt andra hållet är vyn något mindre pitoresk…


    Kolkraftdelen av Didcot Power Station, med sina sex gigantiska torn, stängde de i våras eftersom de inte uppfyllde de nya reningskraven och det skulle bli för dyrt att bygga om. Däremot är gas-delen med högsmala skorstenar kvar.
    Sista söndagen i juli ska tre av de tjocka tornen sprängas (inte de som är på bilden). De andra tre kommer sprängas om 2-3 år. Först var det sagt att de skulle göra sprängandet till en speciell händelse som folk skulle få komma och titta på (på lämpligt avstånd). Men när de tänkt igenom det där med säkerhet blev det bestämt att göra det mellan 3 och 5 en söndagsmorgon för att så få som möjligt ska vara där. Jag funderar på att pallra mig upp tidigt för att vara i närheten när de spränger, men jag vet inte riktigt om jag orkar. Solen går inte upp förrän kvart över fem, så risken är att man bara hör när det händer och sen får ett stort damm-moln över sig. M försöker övertala mig med löfte om campingstolar och termos med varm choklad. Vi får se hur det går.
    Avslutningsvis en bild från vår trädgård.

    Avslutningsvis en bild från vår trädgård.

    Kategorier: Hemmaliv i England, Jobb | Lämna en kommentar

    Samlade dumheter på kvällskvisten

    Efter middagen satt J och jag och filosoferade med varsin kopp kaffe ute på trappen. Här kommer ett litet smakprov på våra samtalsämnen. Känsliga läsare varnas.

    Undrar varför svalorna flyger så högt där uppe. Där finns det väl inte mycket flugor. Kanske flugorna hade en konferens och bestämde sig för att flyga högt upp för att slippa bli uppätna av en duva. Hellre blir man tagen av en svala. Duvdöden är bara såå patetisk. Tänk, det sista man känner innan man dör är duvans andedräkt med doft av billig varmkorv och gamla fimpar.

    Nog måste det kännas trist för delfinerna att ha en massa intelligens och sen bara ett par små flärpar till fenor. Dem kan man ju inte göra mycket med.
    Hört på delfinkonferens: Hur tycker ni att vi ska utnyttja vår intelligens bäst? Ja vet, vi jagar strömming! Wow, det var smart!
    Jag kom just på en lysande lösning på Fermats andra sats. Wow, det var smart. Skynda dig att skriva ner den innan du glömmer. Nej, just nä, det går ju inte.

    Sen satt vi en stund och drömde om en något större trädgård, där man kan sitta utan att benen når ut på gatan när man sträcker på sig. Vår trädgård är så liten att om man försöker gå igenom den blir det diffraktion och då kan man hamna var som helst.

    Kategorier: Inte helt seriöst | Lämna en kommentar

    Blogg på WordPress.com.