Idag var det dags för årets Point to point utanför en av grannbyarna. J:s kollega R hade sagt att det var rävjakt, men när jag googlade på det verkade det vara ett modernt alternativ till rävjakt. Dessutom verkade det som att vem som helst fick komma och titta, bara man betalade inträde. Det var inte bara för överklassen.
När J och jag sa att vi skulle gå dit ville barnen hellre stanna hemma. Hinderbanan låg i närheten av den för långa promenaden som jag lurade med A och mina föräldrar på för ett par veckor sedan. Dagens promenaden gick bra, men det var lite varmare än vi tänkt. Mest för att det för en gångs skull var vindstilla uppe på höjderna.
När vi närmade oss banan såg vi att det var nån kilometer ytterligare för att komma till publiksidan av den. Dessutom var den biten utmed en väg utan trottoarer. Just som vi nämnt det för varann kommer en bil bakifrån, kör över till körfältet på vår sida och saktar in. ”Ska ni till point to point?”, undrar föraren. ”Vill ni åka med”? Ja på båda. ”Hoppa in där bak, då”, uppmanar han oss. Jag tittar i baksätet, där det redan sitter två personer. Sen på pickup-flaket, sen tillbaka i baksätet där jag ser hur de två börjar trycka ihop sig. Jag öppnar dörren och vi knôr in oss, halvt ovanpå varann.
Inne i bilen är det hjärtlig stämning. Ett par av dem var med även förra året. J och jag känner att vi verkligen får hela den engelska upplevelsen, tack vare ankomsten i denna bil. När vi närmar oss parkeringen på fältet skyller föraren på sin skröpliga svärfar, så vi får ok att åka till handikapparkeringen. Även nästa och nästa parkeringsvakt godkänner svärfar även om han inte har handikappskylten med. Vi gav vår chaufför ett bidrag till parkeringsavgiften, sa hejdå och började utforska området.
Ugglor visades upp i en show.
Flera falkar fanns också på plats.
Hundarna fick också visa upp sig. Först nära publiken, sen fick de springa en bit med tre hästar på den riktiga banan. Hundarna såg glada ut, men lite oorganiserade.
Ganska snart träffade vi Js kollega R med familj (som jag också känner). R var nog lite imponerad av att vi gått dit, men sen sa han att det ska bli regn snart. Prognosen vi tittade på igår hade sagt uppehåll hela dagen, så vi trodde inte riktigt på honom. Han tog upp telefonen ur fickan och visade. Äh, sa J, den där visar bara äppel-väder, det kan man inte lita på.
Vi gick vidare på jakt efter en öl och en cider. Strax råkar vi på en till av Js kollegor som också säger att det ska bli regn. Suck. Han berättade att i fjol hade det blivit så lerigt i backen där bilarna var parkerade att de hade varit tvungna att dra loss de flesta med traktor. Det var en ovanligt stor andel rejäla Landrovers och liknande på parkeringen. Undrar om ägarna skaffat dem sedan dess.
Innan varje lopp visas hästarna upp.
Ett antal vadslagningsfirmor är där, men oddsen verkar vara ungefär samma överallt.
Två varv springer de runt den långa banan vars nedre halva inte syns för åskådarna. Ett antal hinder ska de över ocskå.
J och jag hittar öltältet efter ett tag. Så långt bort som möjligt från både vadslagning och karuseller. Vi inser snart att det är här ungdomarna och de unga vuxna hänger. De som vuxit upp på en stor hästgård på landet och varit på liknande tillställningar under hela sin uppväxt. Gång på gång ser vi dem stöta på bekanta: Kram, kram och ”Vad gör ni här?”. Däremot inga kindpussar i det här socialt rätt höga skiktet. Inga djupa urringningar, inga hejdlösa hårfärger (vi såg en enda med rosa hår, gömt under en keps), inga högklackade skor. Här har hälften på smutsiga gummistövlar med öppet blixtlås eller liknande på sidan. Övriga har något annat förnuftigt på fötterna. Inga tjejer är feta, däremot börjar vissa av killarna lägga på sig lite. Många av de unga killarna ser lite klonade ut. Gubbarna vågar ta ut svängarna lite mer i sina klädval, men många ser ut som en parodi av en ”Country gentleman”. När jag ser mig omkring får jag gång på gång en bisarr känsla av att vara med på en filminspelning av en utstuderat brittisk film. Att folk omkring mig är utklädda statister. Fast en kille bryter mönstret lite. Både J och jag tänker ”Jönssonligan” när vi får syn på honom. Men han hade nog smält in i vilket svenskt öltält som helst, bara han hade kunnat några ord på svenska.
Domarna körde gubbstil (även den kvinnliga) och hade lite svårt att ta sig upp för stegen till sin upphöjda position.
När J och jag hade fått några regndroppar på oss (och det började ändå bli dags) började vi gå mot utgången.
Många flydde in i öltältet, så det blev snabbt fullt.
Himlen var fortfarande ganska ljus, så vi tänkte att det nog går över snabbt. ”Det här är ju inte mer än vad som får plats i Rs ficka”, sa J och syftade på kollegans äppelmobil. En halvtimme och ett antal blixtar senare trodde J fortfarande att det var på väg att sluta. Men efter 45 minuter när vi nästan var hemma så klarnade det faktiskt. Vi var inte genomblöta och inte frös vi heller, men det var rätt skönt att byta till torra kläder när vi kommit hem.
AdWantage 