Månadsarkiv: mars 2014

När pessimisten ser ett halvtomt glas så ser optimisten ett halvfullt och på sistone har J gått in för att ha fler halvfulla glas. Så när cykeln har punka på morgonen tycker han det är tur att det hände hemma och inte en mil bort. Och när den begagnade fräsen han och en kollega ska fara till Nordengland och titta på inte startar så är han glad att de får veta det innan de åkt fyra timmar i bil dit (enlkel resa). Istället sköt de upp resan några dagar tills felet hade reparerats. Det är ganska trevligt att vara med någon som aktivt försöker vända saker till något positivt för det smittar. Till exempel kan ju elände vändas till något att blogga om.

Häromkvällen hade jag jättetur, för när jag kom hem med bilen så kom J hem samtidigt och upptäckte att det var dåligt med luft i ena framdäcket. Det hade jag inte upptäckt själv förrän det var för sent. Nästa tursamhet är att vi har en däckverkstad ett kvarter bort. J gick dit och de lovade oss en tid ”first thing in the morning”, vilket var 8.00 nästa morgon. För säkerhetsskull parkerade J bilen på gatan utanför verkstaden ifall bilen inte skulle vara körbar nästa morgon. Gånger som denna är jag ganska nöjd med en traditionell könsfördelning. Kanske kan jag skylla på att jag aldrig ägt en bil, men jag är i alla fall mycket tacksam att någon fixar sånt här åt mig.

Morgonen efter fanns det tillräckligt med luft kvar för att köra de sista 30 metrarna in till verkstan. I tio minuter satt jag och bläddrade i boken om de värsta bilarna som sålts i Storbrittanien. Den var ganska underhållande. Sen var det bara att betala £21 och åka till jobbet. Tack vare tur och Js insats så kom jag bara tio minuter sent till jobbet. Halvfullt glas.

Men jag får fortfarande lite hjärtklappning över blotta tanken på att bli stående med trasig bil på en smal väg i morgonrusningen eller mitt i jätterondellen strax innan jag är framme vid jobbet. Med ett jobb inom promenadavstånd hade jag sluppit den spänningen. Nåväl, jag får mycket träning på att köra i vänstertrafik. Halvfullt glas.

Rondellandet har jag i alla fall fått bra kläm på. Tar man bara rätt fil när man kör in så kommer man nästan med automatik ut på det ställe man tänkt sig. Det gäller bara att ha koll så man inte kör in i bilen framför eller kör mot rött i någon av de åtta trafikljusen som är i rondellen. Hemåt är åt vänster. Jobbet är upp åt höger. Och i rusningstrafik är det köer överallt här.

Här går man och hemmafruar sig i godan ro. Tänker att man kanske borde skaffa sig ett jobb. Söker några stycken. Hör inget, inte ens tack för ditt intresse. Sen plötsligt är det telefonintervju, första riktiga intervjun, andra intervjun och inom loppet av två veckor ska man börja jobba. Jag borde ju, redan när jag började söka jobb, ha anat att jag riskerade att bli av med hemmafru-livet. Ändå kommer det nog ett tag innan jag smält det här.

Företaget jag ska jobba på, Sensium Healthcare, tillverkar grejor man klistrar över hjärtat på patienter. Sen skickar grejen trådlöst puls, andning och temperatur till en dator. Personalen på sjukhuset får ett larm om något värde ändras för mycket och man kan även ”surfa” till en patient och kolla hur tillståndet verkar. Mitt jobb är att testa mjukvaran. Det är lite annat än skogsmaskiner, men jag ser fram emot att lära mig en massa nya saker.

Det tar 15-20 minuter att åka dit med bil, 45 med buss och skulle man cykla är det inte säkert att man kommer fram helskinnad för det är smal trafikerad bilväg som gäller. Jag räknar med att ta bilen de flesta dagarna, aldrig cykel. Drygt halva vägen är samma som bilvägen till Js jobb, så vi kan samåka någon gång när han inte vill eller kan cykla. Annars har han små cykelvägar på landet som han kan ta.

Igår var sista intervjun, idag är min sista dag som hemmafru och imorgon börjar jag jobba!

Idag vill jag även gratulera min ena bror med familj till gossebarnet som föddes idag. Så får vi se om vi får gratta andra brodern till något annat snart.