Plötsligt sitter man där och njuter i solen på stans ”Tennis lawn club”, med ryggen mot den mörka söderväggen. Temperaturen är kring åtta plusgrader. Jag småpratar lite med ett par andra medlemmar, ser ut över de som spelar och det känns lite som att man klivit upp ett par pinnhål på den sociala stegen. Är det inte så här de har det, de rika hemmafruarna?
Om vi backar en månad så sa K att hon ville börja spela tennis, så jag lovade att kolla upp om det fanns någon tennis i stan (letandet gick sådär till en början). För två veckor sedan, när A och jag var ute och promenerade, så gick vi förbi några tennisbanor där folk höll på att spela. Kan vi inte stanna och titta lite? föreslog han. Vi hann bara börja närma oss staketet så kom en kvinna fram till oss och undrade om vi var intresserade av att spela tennis.
Det visade sig att tennisklubben har en egen inkastare. Vi följde med in i klubbhuset, fick anmälningsblankett och uppmaning att kontakta tränaren. ”Han är väldigt uppskattad och har träning för barnen på måndagar”, fick vi veta. En vecka senare var barnen på sitt första träningspass och sen skaffade vi racketar till dem, blev medlemmar och började ”hänga” på klubben. Med medlemskapet följer en egen nyckel så vi kan gå dit när vi vill om det inte är match. Barnen har lov den här veckan, så de har redan varit där och spelat ett par gånger.
Innan vi hann bli medlemmar provspelade barnen på en gräsplan i närheten. Det var ingen vidare studs i den vattendränkta marken, men det var kul ändå. Servar var lättare att öva än att slå fram och tillbaka till varann.
PS Hade det varit ett riktigt societet-ställe hade nog klubbhuset haft servering och vi hade suttit utanför och sippat på Champagne i solen, men då hade nog avgiften varit därefter också. Budgetvarianten duger gott åt oss. Särskilt som det bara är ett par kvarter bort och det inte verkar krävas dyra kläder och utrustning för att passa in.
AdWantage 