När vi var på husvisning här i december öppnade vi luckan till vinden, men stegen verkade inte helt trivial att fälla ner så vi tittade mest upp mot ett mörkt hål.
Igår öppnade vi luckan igen, lyckades få loss spärrarna till stegen, dra ner den och kliva upp för att titta. J lyste med en ficklampa och det såg stort ut. Sen hittade han lysknappen och lysröret i taket drog igång. Det var betydligt större än vi anat. Stora ytor var täckta med spånskivor och ett litet tunt lager med damm, men i ett par av hörnen var det lite saker. I kanterna var det bara isolering på golvet. Mest nyfiken var jag på väskorna och lådorna som stod en bit bort på en hylla.
Innan vi gjorde något mer var det först tvätt av stege och taklucka. Sen dammsugning av golvet där uppe. Tillslut hade jag dammsugit mig fram till väskorna. I det som såg ut som en pjäxväska var det ett par gamla slalompjäxor, gissningsvis minst 20 år gamla. Annars var det mest tomma väskor och kartonger. 10-15 gardinstänger fanns det också.
Nu börjar ni kanske undra över skatten jag skrev om i rubriken. I detta land där kvadratmetrar är dyra (även när man räknar om dem till kvadratfot) så är ett rejält förrådsutrymme en lyx som är få förunnat. En vind som är torr, någorlunda ren och inte knökafull är en skatt. Nu har vi lassat upp alla våra flyttkartonger och några plastlådor. Resväskorna ska också dit istället för att stå i vägen någon annan stans. Efter det kommer det fortfarande vara massor med plats kvar där uppe. Luxury!
Häromdagen berättade K att hon ofta säger ”That’s a bit dumb” (det var lite dumt) med överdriven svensk brytning när hon är i skolan. Flera av klasskompisarna har tagit efter det (också med svensk brytning). En av killarna i klassen hade sagt det till sin mamma när mamman hade sagt något knasigt. Då hade han fått gå och lägga sig. Vi ska se om hon inte kan lära dem att säga ”What shall I do now, då?” med svenskt tonfall. Då kanske fler åker i säng.
AdWantage 