Festkväll

Igår bjöd Js jobb anställda med respektive på nyårs-fest på ett hotell en halvmil bort. Uppenbarligen är det helt normalt att ha nyårsfest några dagar i efterskott i det här landet.
Barnen hade önskat sig indiskt, så vi värmde Chicken Korma till dem innan vi for. Dessutom hade jag köpt lyxiga chokladefterätter så de kunde ha sin egen fest här hemma.

Det var kul att träffa de på Js jobb igen. Många känner jag igen från när jag jobbade där i våras. Andra känner jag igen namnet på för jag har bjudit in dem till intervjuer. Sen är det en handfull fruar jag träffar då och då också. En av de första jag pratade med var helt nyanställd. Han började i Js grupp i måndags. ”Det är så trevlig stämning på det här företaget”, sa han. Och jag håller med. Det är en bra blandning med människor.

Under middagen satt jag och spanade runt för att se vilka jag känner igen och samtidigt jämförde jag olika klädstilar. Männen hade kostym allihop, så de var rätt lika. Det var mycket roligare att jämföra kvinnornas klänningar och övrig utsmyckning. Jag undersökte hur många av de engelska kvinnorna som såg uppenbart engelska ut och hur många icke-engelska som var klockrent icke-engelska. De typiskt engelska kommer i två kategorier:
1) Visar större parti av huden nedanför halsen än vad man egentligen har lust att se men är i övrigt hyggligt eleganta. Kommer ofta i högklackat, men något lägre går också bra.
2) Trashigare version som visar mer hud på andra ställen, som midjan eller väldigt mycket av låren. Dessa är aldrig eleganta och har hejdlöst höglackade skor. De kan komma barfota också, men då är det oftast sent på kvällen.
På kalaset var det ett antal engelska kvinnor av kategori ett, men bara en tvåa. Men merparten smälte ändå in bland alla utlänningarna.
Sydeourpeerna och turkarna såg ut ungefär som man väntar sig (festligt och elegant) likaså de svarta sydafrikanerna (fast det tog jag mer på hudfärg än klädsel). Svårast är det att se vilka som är vita sydafrikaner. Man får ta det på dialekten istället. Slänger de dessutom in ett ”jaa” eller ”ach” så vet man säkert.

Efter middagen var det dans till ett band som J karakteriserade som gubbrock. De gjorde riktigt bra covers av en massa kända dansvänliga låtar. Vi minglade lite och J pekade ut mannen han delar kontor med. Han är engelsk, men har bott i Norge några år, så han brukar prata lite norska med J bara för att han tycker det är kul att träna. Jag gick fram till honom och sa ”Ursäkta, är det dig man kan prata svenska med?”. Det dröjde ett par sekunder innan han insåg vad jag hade sagt, men efter det förstod han direkt vems fru det var. Sen pratade vi skandinaviska med honom och hans fru ett tag.

Många skulle sova över på hotellet, så när vi drog framåt midnatt var det fortfarande fullt ös. När vi kom hem sov barnen sött.

Slutligen en liten uppdatering på hemmafronten:
J och vår hyresvärd har äntligen lyckas få kontakt. Hyresvärden ringde faktiskt vid åttatiden häromkvällen, men till förra huset. Sen ringde han Js mobil men hamnade hos svararen för mobiltäckningen är usel på nya stället. Nu har han i alla fall lovat oss en ny diskmaskin, ny silikon till fogarna i duschen och att rörmokaren ska komma så fort han betat av de mest akuta ärendena. Det var tydligen rätt mycket att göra nu efter alla ledigheter, men troligen dyker han upp under veckan som kommer. Så just nu har vi lite mer hopp än tidigare.