Barnen tillbaka igen

I tisdags hämtade vi barnen på Heathrow efter deras vecka i Sverige. Tillbakaresan gick bättre än ditresan. Dels för att de började bli vana och dels för att mormor skickat med en rejäl matsäck: Bulle, två daimkakor och en kexchoklad till varje barn. Flygpersonalen gav dem juice, och hade de inte tackat nej så hade fått chips också (hade de vetat att de inte behövde betala så hade de tackat ja).

Sen fick vi veta om en massa underbara saker som hänt under veckan. Gröna Lund visste vi om sedan tidigare. Bad tre gånger, tårta två, massa spel-spelande med morföräldrarna, minigolf och mycket annat. Vi fick berätta för barnen om allt som hänt här. Hyrbilen har bytts ut. Hallonen har fortsatt mogna i en rasande hastighet. Barnen har sluppit en lång promenad på the Ridgeway och en annan lång promenad i Newbury.

När vi kom till parkeringshuset på Heathrow fick bilen godkänt. Vår lilla svarta Audi A3 är bytt mot en mörk Volvo V40 med massa säkerhetsfinesser. Jag vet inte varför hyrbilsfirman envisas med att byta då och då, men det här är vår tredje bil här och i oktober ska vi få en ny igen. Tired of German techno, try some Swedish metal, som det lär ska heta i reklamen. Bland finesserna finns lampor som lyser när man har en annan bil i ”döda vinkeln” på sidan och om man närmar sig bilen framför lite för fort lyser det också och låter ordentligt. Sido-kollen funkar bra, men när vi närmade oss en bro över motorvägen blev bilen rädd och skrek till så vi också blev skrämda. Sen tittar den på vägskyltar för att ha koll på hastighetsbegränsningar. Det lyckas bra så länge det inte är alltför mycket växter framför (vilket det är då och då här i England).

Den inbyggda GPS:en såg fin ut och tjöt inte så fort det är hastighetskontroll, så vi ställde in adressen till ett restaurang-ställe en kvart ifrån Heathrow. Det gick bra att följa instruktionerna i drygt 100m, sen sa den höger utan att mena det och plötsligt låg vi i fel fil och fick göra ett omtag. Tio minuter senare hade den lyckats skicka runt oss så vi var tillbaka där vi startade. Denna gång struntade vi i när den sa höger och lyckades ta rätt vänsterfil för att komma igenom nästa rondell. Sen gick det bra i säkert fem minuter i sträck innan den sa åt oss att ta andra avfarten i en rondell när vi skulle ta den tredje. Nån kilometer bort blev det u-sväng i nästa rondell och sen tillbaka igen. Där någonstans ledsnade vi ur fullkomligt och letade rätt på vår egna lilla GPS. Innan jag hann få igång den hade bilens GPS skickat oss åt fel håll för tredje gången. Men när vår GPS fått adressen och hittat sina satelliter så blev det rätt direkt. Restaurangen, Amerikansk-Italiensk, var så bra som vi förväntade oss (det är en kedja vi ätit på förr) och sen fick vår egna GPS lotsa oss tillbaka till motorvägen så vi kunde fara hem med våra trötta barn.

Det var inte bara barnen som var trötta. Jag hade passat på att göra London på egen hand under dagen. J skjutsade mig till stationen på morgonen på väg till jobbet och sen tog jag tåget in. Först gick jag en lång promenad genom Hyde Park. Där var en salig blandning av joggare, turister, barnfamiljer och en massa hundar med tillhörande ägare. Hundarna sprang lösa och nosade på och lekte med andra hundar de mötte. Cyklisterna höll sig på ett par cykelvägar och det var tydliga skyltar med hur mycket böter det var om man cyklade någon annan stans.

Efter Hyde Park promenerade jag vidare till Harrods. Där har jag varit en gång för evigheter sedan, men jag hade glömt hur det såg ut. Olika rum var dekorerade i helt olika stil, från klassiska stuckaturer till indiskt mm. Överallt stod det vakter och vanlig personal. Personalen hälsade vänligt på besökarna (en bråkdel var nog där för att handla, resten bara tittade). Inga spår av snobbighet alls. På hattavdelningen beundrade jag jobbet som låg bakom en del av kreationerna. Fast jag skulle inte vilja ha någon. För ett par månader sedan såg jag en dokumentärfilm om en som gjorde hattar och kläder dekorerade med fjädrar. Han satt och klippte varje liten fjäder för hand. Sådana hattar fanns det ganska många av i olika stilar. Tydligen finns det människor som vill se ut om att en fågel somnat i håret.
Sen gick jag vidare till den tjusigare klänningsavdelningen. Där fanns en häftig tunn känning med en massa pärlor på. Handsydd stod det och jag visste att där har några sömmerskor suttit i några veckor med en pärla i taget.

Efter det gick jag till Science Museum och rekognoserade. Många museum är det fri entre på, men man får gärna donera lite pengar. Det är bra för då kan man gå in en liten stund och kolla om det är något värt att ta med barnen på. Jag bestämde mig för att uppmana J att ta med A dit. Jag tror de kommer gilla att titta på raketer och flygplan. Sen kan de gå i museum-shoppen och titta på alla roliga experimentlådor och annat man kan köpa.

Dagens stora stopp var Westfield, ett gigantiskt köpcenter som ligger mellan fyra tunnelbanestationer. När jag hoppade av i Shepherd’s Bush Market var det tydligt att jag lämnat turist-London och kommit till London för de som faktiskt bor där på riktigt. Det var fortfarande ett myller av nationaliteter, men utmed gatan trängdes hamburgerställen med grillad-kyckling och affärer där allt (skräp) kostar en pund. Det fanns inga skyltar eller kartor med ledtrådar om var det gigantiska köpcentret skulle ligga och jag var utanför min egen London-karta. Som tur var mindes jag kartbilden jag googlat fram, så jag gick ett kvarter åt vänster, svängde vänster och där såg jag det. Gigantiskt.

Håll hårt i lädret, hade mannen som sålde tågbiljetten på morgonen uppmanat mig. Gissar att han hade en fru som skulle kunna bränna en månadslön på några timmar där inne. Det dröjde inte många meter innan det kom fram en kvinna som ville att jag skulle prova ett fantastiskt handsalt. Hon hällde det i min hand och sen var jag tvungen att följa med till försäljningsstället tio meter bort för att kunna skölja av det när jag gnuggat det på händerna. Fiffigt sätt för att få med sig folk. Sen fick jag handkräm och en nagel polerad. Tror du på mirakel? frågade hon när hon nästan polerat klart. Nageln blev verkligen fin så sen ville hon sälja filen tillsammans med en nagelbandskräm och en body lotion för 40 pund. 400kr! När jag började backa därifrån så undrade hon om jag var student. Inte riktigt, tyckte jag, men det var fel svar, så hon undrade igen om jag inte var lite student i alla fall. För då kunde jag få köpa filen för 25 pund. Livstidsgaranti ingick även i studentpriset. Men jag klarade mig, det blev ingen fil. Jag har sett mina föräldrar inte köpa andelslägenhet på Gran Canaria. Det är all träning man behöver för att klara professionella övertalare.

En stund senare var det en som ville att jag skulle provsmaka godis. Jag bad om en chokladbit och frågade om hon inte hade någon med kaffesmak. Jodå, det hade hon. Jag fick en och den var god. Det är inte så jätteofta man råkar på sånt så jag köpte glatt choklad för knappt ett pund. Och jag tror jag blev mycket gladare av det än av välpolerade naglar för 25 gånger så mycket. Kläder för 22 pund blev det också och lite mat. Men tågbiljetten jag köpte på morgonen var ändå London-turens klart största utgift.