Månadsarkiv: augusti 2013

Efter någon dag i Bude började jag ana att våtdräkterna kanske inte bara skyddade mot kyla. Kanske de stoppade en del av sanden som annars tar sig in under badkläder och skaver. Efter ett rejält bad var barnen rödprickiga och efter flera bad blev det lite obekvämt.

För att vila skavsår tog vi en sväng i centrum och letade ny baddräkt till K. Hennes nuvarande köpte vi i USA för flera år sedan och hittills har vi aldrig sett någon lika fin igen. Varken i norra Sverige eller Englands inland. Vi hoppades att det skulle gå bättre på en badort. Stan var full med surfställen och de som jobbade där såg precis ut som man förväntar sig av en surfer-dude; jämn-brun på alla synliga ställen (troligen vita på magen) och halvlångt rufsigt blont hår. Men efter att ha besökt 10-20 affärer (hälften surf-ställen, hälften klädaffärer) så fick vi ge upp. Det fanns en hel del baddräkter, men ingen var fin nog. Däremot köpte vi en drake.

Vi köpte lite picknickmat också och gick upp på en kulle i närheten för att prova draken. Den hade två linor så man skulle kunna styra den. Kul men lite svårt i början. Som tur var tålde den att störta i backen.

Sen blev det mer badande, mer promenader på kullar, mer drakflygning, mer goda middagar på hotellet och ett par svängar till ett ställe med fantastiskt god glass, innan vi började resan hem på fredagen. GPS-en var ställd på en stad med en kanal där vi stannade för att äta. När man tittade på kartan såg det (förstås) ganska platt ut, men det visade sig att det var väldigt kuperat där och kanalen låg högt upp över centrum. Tydligen är den kanalen byggd helt utan slussar och då hade den hamnat där uppe för att kunna följa bergssidan till en stad längre bort. Det såg fint ut, men det var fullt med getingar, så det blev inte så lugnt och trevligt som vi hade hoppats på. Lika bra att fortsätta hemåt så snart vi fått i oss lite mat.

Resten av resan gick hyggligt. Lite bilköer, men inte särskilt mycket för att vara i England. När vi närmade oss slutet på resan började husen se ut som vanligt igen. Det är intressant att se hur mycket arkitekturen och byggmaterialen skiljer sig mellan olika regioner som egentligen inte ligger särskilt långt ifrån varann. Min favorit är stenhusen i Cotswold med stora stenblock i beige-gula nyanser. Rött tegel med dekorationer i andra tegelfärger (gult eller grått), som vi har här är inte heller så tokigt. Gamla vita hus med halmtak (som också finns här) är ju vackra, men jag skulle inte vilja bo i ett. De har i allmänhet takhöjd på två meter och rummen är inte mycket bredare än det heller. Men, som sagt, de är vackra att se på.

Nu har vi just kommit hem från en kortsemester i staden Bude i Cornwall. Utmattade men ganska nöjda med det vi upplevt.

I måndags morse, efter en minifrukost, tog vi bilen och vår egna GPS och styrde kosan mot Bristol och ett ställe med banan-och-blåbärs-pannkakor. Tyvärr har de nyligen gjort om centrum så vi fick problem när GPSen försökte skicka in oss på gågator hela tiden. Hmm, kanske dags att köpa nya kartor till vår trotjänare. Efter tre varv runt centrum gav vi upp och körde in i första bästa parkeringsgarage. Där var det TRÅNGT. Inte fullt, bara väldigt lite plats att köra mellan parkeringsplatserna. Skohorn, infällda backspeglar, backsensor och tålamod att köra fram och tillbaka åtta gånger behövdes för att komma in (ok, en liten överdrift), men J klarade det till slut. När vi kom till huset där restaurangen skulle vara gick vi ett varv runt kvarteret innan vi insåg att man skulle ta rulltrappan i huset mitt emot ett par våningar upp och sen gå på en bro över till restaurangen. Vi såg även närmsta parkeringshuset, men fortfarande ingen bil-ingång till det… Pannkakorna var i alla fall precis vad vi väntade oss, så slutet gott allting gott.

Nästa stopp var i en liten stad norr om Dartmoor. Vi köpte trekantsmackor och hade picknick vid en slottsruin. Efter att ha haft ihjäl en störande geting gick det helt utan missöden. Runt slottet stupade det brant neråt, men det fanns inga räcken. Inte ens en varningsskylt. Så osvenskt. Det låg inte högar med döda turister neranför, så jag gissar att de flesta är tillräckligt försiktiga ändå. Efter en liten promenad i skogen intill gav vi oss av på dagens sista etapp och sen eftermiddag kom vi fram till Bude.

Vårt hotell var inte många meter från stranden. Incheckningen blev lite rörig för det var redan en man i rummet som barnen skulle ha. Det var något företag som hade bokat hans rum och det enda han kom ihåg var att företaget började på A, så när han såg vårt efternamn i listan var han säker på att det var rätt. Barnen fick ett annat rum istället, närmre vårt på översta våningen. De fick utsikt över stranden norrut och vi fick utsikt över stranden söderut. Kan det bli bättre? Ja, om vi sluppit heltäckningsmattan i badrummet och separata kranar för varm- och kallvatten i handfatet, kanske. Duschdraperi hade varit fint också.

Sen var det dags att prova havet. Mitt krav när jag letade semesterställe var 1) fin sandstrand, 2) klippor och kullar att vandra på. En kollega tipsade om Bude som skulle stämma perfekt på den beskrivningen, men när vi kom ner till stranden var det fullt med stenar. Visserligen mjukslipade av vågorna, men ändå. Mitt mod skönk som en sten på stranden. En bit ut i vattnet blev det betydligt bättre. Där var det perfekt sand och härliga vågor att hoppa i. Snart insåg vi att när vattnet är som högst når det till stenarna, men resten av tiden är det bara, bara sand.


Nästa dag blev det (förstås) mer bad. De flesta hade våtdräkt på sig och en så kallad bodyboard att ligga på magen och surfa med. Våtdräkt behövdes inte. När man efter ett par timmars plaskande gick upp ur vattnet berodde det på hunger och utmattning, inte att man blivit kall. Däremot skaffade vi ett par brädor till barnen. Det var lite lurigt att fånga vågorna, men när man lyckades kunde man åka med ända in till stranden. När man inte lyckades kunde man råka dyka ner i botten för tidigt, tvärstanna och göra en kullerbytta. Men det var också kul. Fast det var skönt att det fanns badvakter, i fall något skulle hända. Under tiden vi var där såg vi dem aldrig göra någon räddning. De stod bara och spanade hela dagarna och påminnde de badande om att man skulle hålla sig mellan de gul-röda flaggorna.

Nej, nu börjar det bli sovdags för mig. Får skriva mer en annan dag.

I tisdags hämtade vi barnen på Heathrow efter deras vecka i Sverige. Tillbakaresan gick bättre än ditresan. Dels för att de började bli vana och dels för att mormor skickat med en rejäl matsäck: Bulle, två daimkakor och en kexchoklad till varje barn. Flygpersonalen gav dem juice, och hade de inte tackat nej så hade fått chips också (hade de vetat att de inte behövde betala så hade de tackat ja).

Sen fick vi veta om en massa underbara saker som hänt under veckan. Gröna Lund visste vi om sedan tidigare. Bad tre gånger, tårta två, massa spel-spelande med morföräldrarna, minigolf och mycket annat. Vi fick berätta för barnen om allt som hänt här. Hyrbilen har bytts ut. Hallonen har fortsatt mogna i en rasande hastighet. Barnen har sluppit en lång promenad på the Ridgeway och en annan lång promenad i Newbury.

När vi kom till parkeringshuset på Heathrow fick bilen godkänt. Vår lilla svarta Audi A3 är bytt mot en mörk Volvo V40 med massa säkerhetsfinesser. Jag vet inte varför hyrbilsfirman envisas med att byta då och då, men det här är vår tredje bil här och i oktober ska vi få en ny igen. Tired of German techno, try some Swedish metal, som det lär ska heta i reklamen. Bland finesserna finns lampor som lyser när man har en annan bil i ”döda vinkeln” på sidan och om man närmar sig bilen framför lite för fort lyser det också och låter ordentligt. Sido-kollen funkar bra, men när vi närmade oss en bro över motorvägen blev bilen rädd och skrek till så vi också blev skrämda. Sen tittar den på vägskyltar för att ha koll på hastighetsbegränsningar. Det lyckas bra så länge det inte är alltför mycket växter framför (vilket det är då och då här i England).

Den inbyggda GPS:en såg fin ut och tjöt inte så fort det är hastighetskontroll, så vi ställde in adressen till ett restaurang-ställe en kvart ifrån Heathrow. Det gick bra att följa instruktionerna i drygt 100m, sen sa den höger utan att mena det och plötsligt låg vi i fel fil och fick göra ett omtag. Tio minuter senare hade den lyckats skicka runt oss så vi var tillbaka där vi startade. Denna gång struntade vi i när den sa höger och lyckades ta rätt vänsterfil för att komma igenom nästa rondell. Sen gick det bra i säkert fem minuter i sträck innan den sa åt oss att ta andra avfarten i en rondell när vi skulle ta den tredje. Nån kilometer bort blev det u-sväng i nästa rondell och sen tillbaka igen. Där någonstans ledsnade vi ur fullkomligt och letade rätt på vår egna lilla GPS. Innan jag hann få igång den hade bilens GPS skickat oss åt fel håll för tredje gången. Men när vår GPS fått adressen och hittat sina satelliter så blev det rätt direkt. Restaurangen, Amerikansk-Italiensk, var så bra som vi förväntade oss (det är en kedja vi ätit på förr) och sen fick vår egna GPS lotsa oss tillbaka till motorvägen så vi kunde fara hem med våra trötta barn.

Det var inte bara barnen som var trötta. Jag hade passat på att göra London på egen hand under dagen. J skjutsade mig till stationen på morgonen på väg till jobbet och sen tog jag tåget in. Först gick jag en lång promenad genom Hyde Park. Där var en salig blandning av joggare, turister, barnfamiljer och en massa hundar med tillhörande ägare. Hundarna sprang lösa och nosade på och lekte med andra hundar de mötte. Cyklisterna höll sig på ett par cykelvägar och det var tydliga skyltar med hur mycket böter det var om man cyklade någon annan stans.

Efter Hyde Park promenerade jag vidare till Harrods. Där har jag varit en gång för evigheter sedan, men jag hade glömt hur det såg ut. Olika rum var dekorerade i helt olika stil, från klassiska stuckaturer till indiskt mm. Överallt stod det vakter och vanlig personal. Personalen hälsade vänligt på besökarna (en bråkdel var nog där för att handla, resten bara tittade). Inga spår av snobbighet alls. På hattavdelningen beundrade jag jobbet som låg bakom en del av kreationerna. Fast jag skulle inte vilja ha någon. För ett par månader sedan såg jag en dokumentärfilm om en som gjorde hattar och kläder dekorerade med fjädrar. Han satt och klippte varje liten fjäder för hand. Sådana hattar fanns det ganska många av i olika stilar. Tydligen finns det människor som vill se ut om att en fågel somnat i håret.
Sen gick jag vidare till den tjusigare klänningsavdelningen. Där fanns en häftig tunn känning med en massa pärlor på. Handsydd stod det och jag visste att där har några sömmerskor suttit i några veckor med en pärla i taget.

Efter det gick jag till Science Museum och rekognoserade. Många museum är det fri entre på, men man får gärna donera lite pengar. Det är bra för då kan man gå in en liten stund och kolla om det är något värt att ta med barnen på. Jag bestämde mig för att uppmana J att ta med A dit. Jag tror de kommer gilla att titta på raketer och flygplan. Sen kan de gå i museum-shoppen och titta på alla roliga experimentlådor och annat man kan köpa.

Dagens stora stopp var Westfield, ett gigantiskt köpcenter som ligger mellan fyra tunnelbanestationer. När jag hoppade av i Shepherd’s Bush Market var det tydligt att jag lämnat turist-London och kommit till London för de som faktiskt bor där på riktigt. Det var fortfarande ett myller av nationaliteter, men utmed gatan trängdes hamburgerställen med grillad-kyckling och affärer där allt (skräp) kostar en pund. Det fanns inga skyltar eller kartor med ledtrådar om var det gigantiska köpcentret skulle ligga och jag var utanför min egen London-karta. Som tur var mindes jag kartbilden jag googlat fram, så jag gick ett kvarter åt vänster, svängde vänster och där såg jag det. Gigantiskt.

Håll hårt i lädret, hade mannen som sålde tågbiljetten på morgonen uppmanat mig. Gissar att han hade en fru som skulle kunna bränna en månadslön på några timmar där inne. Det dröjde inte många meter innan det kom fram en kvinna som ville att jag skulle prova ett fantastiskt handsalt. Hon hällde det i min hand och sen var jag tvungen att följa med till försäljningsstället tio meter bort för att kunna skölja av det när jag gnuggat det på händerna. Fiffigt sätt för att få med sig folk. Sen fick jag handkräm och en nagel polerad. Tror du på mirakel? frågade hon när hon nästan polerat klart. Nageln blev verkligen fin så sen ville hon sälja filen tillsammans med en nagelbandskräm och en body lotion för 40 pund. 400kr! När jag började backa därifrån så undrade hon om jag var student. Inte riktigt, tyckte jag, men det var fel svar, så hon undrade igen om jag inte var lite student i alla fall. För då kunde jag få köpa filen för 25 pund. Livstidsgaranti ingick även i studentpriset. Men jag klarade mig, det blev ingen fil. Jag har sett mina föräldrar inte köpa andelslägenhet på Gran Canaria. Det är all träning man behöver för att klara professionella övertalare.

En stund senare var det en som ville att jag skulle provsmaka godis. Jag bad om en chokladbit och frågade om hon inte hade någon med kaffesmak. Jodå, det hade hon. Jag fick en och den var god. Det är inte så jätteofta man råkar på sånt så jag köpte glatt choklad för knappt ett pund. Och jag tror jag blev mycket gladare av det än av välpolerade naglar för 25 gånger så mycket. Kläder för 22 pund blev det också och lite mat. Men tågbiljetten jag köpte på morgonen var ändå London-turens klart största utgift.