Nu har jag klarat de första och värsta tre veckorna på jobbet. De flesta arbetsuppgifter har jag fått kläm på efter att ha gjort dem några gånger. Jag är inte längre förkyld och jättetrött. Att-göra-listan blir inte längre och längre för varje dag utan har definitivt vänt och håller sig någorlunda kort. Den största utmaningen jag har den här veckan är att hitta någon lämplig på Tysklands-kontoret som kan hjälpa mig ordna en videokonferens med en tysk kille som ska intervjuas. Sen räknar jag med tre ganska ok veckor när jag känner att jag klarar av vad jag håller på och efter det får vi se om jag hinner bli uttråkad innan jobbet är slut. Sedan jag började har de lyckats anställa några stycken och är på väg att förhandla klart med ett par till, så mängden lediga jobb minskar snabbt. För många andra kommer det innebära att de inom kort får ett tack-för-visat-intresse-brev från mig. Snart har jag avspisat fler människor på några veckor än jag gjort i hela livet tidigare.
Även resan till och från jobbet går mycket bättre nu. Jag seglar igenom rondellerna med en helt annan säkerhet än de första dagarna och har lärt mig ett och annat om engelsk trafik-rytm. Efter att jag lämnat barnen på skolan om morgonen backar jag ut vår lilla bil från vår lilla parkeringplats ut på vår lilla gata. Det gäller att kolla så att ingen kommer uppifrån för då kan man lika gärna köra in igen. Det går inte att möta ens en cyklist de närmsta 30 metrarna uppåt. Högst upp är det högersväng (tänk svensk vänstersväng) i uppförsbacke ut på en ganska trafikerad väg. Sen kommer några smårondeller och ett par stora ”riktiga” rondeller innan man kommer till ett par dubbelrondeller. Tänk fyra vägar som bara nästan möts på ett ställe. Då gör man två mini-rondeller på raken så att när man precis kommit in i den första måste man hålla koll på om man ska väja för någon är på väg in i nästa. Som tur är så har ingen av rondellerna rödljus i sig. Det är annars ganska vanligt här. Inte heller har vi någon magic roundabout. Wikipedia förklarar det bättre än jag och vill man se mer finns det youtube-klipp på hur de fungerar. Mellan de båda dubbel-rondellerna är vägen hyggligt bred men med många bilar parkerade. Oftast parkeras bilarna halvägs upp på trottoaren, så då kan man mötas på vägen (fast inte om det kommer en lastbil). Är det däremot någon som parkerat på vägen får man vänta tills det blir ledigt att köra förbi.
Efter den andra dubbelrondellen är man ute på landet där den smala vägen slingrar sig igenom det kuperade landskapet. Jag tror man får köra i 60mph där, men det är det sällan någon som gör. Sikten är för dålig och man vet aldrig vad som är runt nästa krök. Ofta kommer man ikapp en cyklist (i hjälm och gul väst för att synas) och då är det bara att sakta ner och vänta tills det är möjligt att köra om. Så ibland blir det 10-20mph ett tag, men det är ingen som hetsar upp sig över det utan de flesta ligger lungt i kön och väntar. Kommer man efter en traktor är det lika dant.
Väl framme på jobbet har de lyckats anställa en mycket artig man till receptionen. Ofta håller han upp ytterdörren när man kommer och frågar hur det står till. Någon gång har han till och med lämnat över de blå skoskydden till mig. Annars får man ta själv ur en låda. Där inne sitter de flesta i kontorslandskap, men J har flyttat in i ett av chefsrummen med glasväggar. Gissar att det är lite mer ostört där.
I fikarummet finns kaffemaskiner med tillhörande ploppar i olika färger som man kan stoppa i för att välja smak och styrka. Det finns gott om kex och småkakor varje dag (fast jag är duktig och håller mig borta från dem) och frukt tisdag till torsdag ungefär. Jag vet inte om det är en engelsk tradition eller om det bara är här, men väldigt ofta är det någon som fyller år och ställer en massa muffins och andra smaskiga kakor i fikarummet till alla som vill ha (jag hjälper gärna till och firar). När de var få i början var det kanske rimligt, men när man börjar bli 50-100 personer blir det mycket fika…
De har en clean-desk-policy också. Det betyder att när du går från jobbet stoppar du in dator och allt annat i skåpet intill skrivbordet. Dels för att det ska se prydligt ut och dels så att någon annan kan sitta där när du inte är där. Innan jag började var det en av cheferna som tog alla laptops som stod framme en kväll och la på sitt kontor. Det blev lite panik på morgonen när de som glömt eller struntat i att låsa in sina datorer inte hittade dem. Gissar att folk blev bättre på att följa reglerna efter det.
Häromdagen hörde jag en inte helt seriös diskussion om hur man skulle göra om de ville köra simuleringar på sin dator över natten. Om man kanske kunde borra hål i skåpet för att få in sladdarna dit. Eller om man kunde ansöka om dispens.
När det kommer folk som ska intervjuas ansvarar jag för ”meet and greet”. Det betyder att man hälsar dem välkomna, visar dem till lämpligt rum, frågar om de vill ha något att dricka, fixar dricka och sen sitter och är trevlig med personen tills de som ska intervjua kommer. Om någon ber om te med mjölk och socker har jag inte en aning om hur man gör det på ett bra sätt. Gissar att även om jag skulle göra ett uselt te med mjölk och lägga upp sockerbitarna på helt fel sätt så kommer de inte att klaga i alla fall. Man klagar inte när man får komma på intervju.
Igår dök det upp en man som trodde att han hade en intervju. Men den intervjun avbokade jag i fredags eftersom jag fått veta genom rekryteringsbyrån att han inte längre var intresserad. Men med en flexibel organsation ordnar det sig ändå. Jag skakade fram kaffe och någon som kunde intervjua honom strax innan jag gick hem för dagen och i morse när jag kom till tillbaka fick jag veta att han blivit erbjuden och hunnit tacka ja till ett jobb.
Tiden går fort när man har roligt och nu börjar det bli dags för mig att avsluta dagens bloggande och göra kväll.
AdWantage 