Månadsarkiv: april 2013

På söndag 18:45 tror jag att SVT visar det avsnitt av Bulldog som K och nästan hela hennes klass är med i publiken. Deras före detta klasskompis är huvudperson och ska få välja hund till en date. K sitter nära mittgången, så hon borde kunna synas i bild några gånger. Det hela spelades in i oktober och vi var två mammor som följde med barnen dit. Det var helt klart värt att ta ledigt från jobbet några timmar för att få se tv-inspelningen.

Barnen verkar ha ärvt vårt intresse för ordvitsar och roar sig då och då med att hitta på egna. Idag hittade A på ett par bondgårdsvitsar som vi lekte vidare med:
Vad får bonden för svar när han frågar om det finns några djur som vill ha glass? – Gäss (Yes) !
Vilket djur kommer snabbast när bonden frågar? – Gåsen i botten!

Jobbandet går hyggligt. Idag har jag bokat intervjuer för glatta livet. Hon som jag ska ta över från försöker städa undan allt gammalt groll. Allt nytt skickar hon till mig med kort information om vad som behöver göras. Ofta får jag leta igenom långa mailkonversationer för att räkna ut vilka som ska vara med på vilken intervju, i vilka länder de är och vilket jobb intervjun handlar om. Men det går hyggligt, det tar bara lite tid i början. Än så länge blir min att-göra-lista bara längre för varje dag. Det hela ska ju vara över om 6-8 veckor, så senast om några veckor borde listan börja krympa. J skymtar jag bara då och då. Ofta iklädd skyddsväst och djupt inne i en diskussion med några kollegor.

Efter jobbet var det dags att fara till Oxford för att ansöka om Numret som alla vill ha av mig. För att slippa köra bil i rusningstrafik i Oxford (som inte är särskilt enkel att köra bil eller parkera i) så tog jag bussen till jobbet redan på morgonen. Bussen till Oxford dök upp lite tidigare än väntat och när jag sa vart jag skulle så bad chauffören mig sitta ner tills han kört till ändhållplatsen och tillbaka. Sen kunde jag betala. Väl tillbaka på samma ställe var vi efter tidtabell, men det gjorde inget för jag hade sett till att ha god marginal. Bussarna här är inte kända för sin punktlighet. Jag åkte med superexpress-bussen (ja, de kallar den faktiskt så). Efter att ha kört igenom ett antal små byar och runt i en stad en halvtimme så kom vi äntligen ut på motorvägen. Fast mot slutet blev det trafikstockning och ännu mer försening.

Med 10 minuters marginal var jag framme på jobb-centret (lite som en korsning mellan arbetsförmedlingen och socialen) och fick nästan direkt komma till en man som skulle hjälpa mig med ansökan. Lite John Cleese var det över honom. På datorn hade han all information som jag uppgett när jag ringde och bokade tid, bland annat adresser och födelsedata. John-surrogatet tog sen fram etten 10-sidig blankett där han började fylla i allt som stod på datorskärmen för hand. Sättet att stirra på skärmen med hakan framskjuten, sen ner i blanketten och tillbaka såg väldigt John-Cleesigt ut. Det mörka ostyriga håret hjälpte till. Då och då vände han sig till mig med frågor eller förklaringar.
”Har du med dig ditt födelsebevis? Inte det, nåja det gör ingenting. Absolut ingenting.”
”Nu har jag skrivit av de uppgifter jag behöver i ditt pass. Du ska strax få tillbaka det när jag gjort en kopia, men jag lägger det här så länge.” Medan han förklarade så klappade han passet.
”Det här styker jag eftersom du är från Sverige, det är bara för vissa länder vi måste ställa några extra frågor” Jag tjuvtittade och såg Norge, Danmark, Holland, Grekland och en hel del annat där. Undrar vad skillnaden är.
”Jaså, du har bott i Schweiz och Frankrike också. Schweiz räknas inte, så jag skriver bara Sverige och Frankrike.”
”Vi fattar inga beslut här, det gör de på Isle of White.
”Om 2-3 veckor kommer du få ett brev från Isle of White med ditt nummer. Du kommer få det på ett vanligt papper. Inte ett inplastat kort.” Han tittade på mig för att se att jag verkligen förstått att det inte kommer vara inplastat.

När John-människan var klar såg jag att jag skulle hinna med en tidigare buss än jag tänkt mig. Och det var nog tur, för den hann bli nästan en halvtimme sen (mer bilköer) innan jag kom hem till A som varit ensam hemma sedan skolan slutade. Jag kastade i mig lite mat och tog sen bilen till byn East H och hämtade K hos en klasskompis precis på det klockslag jag lovat komma. Pust. Tjejerna hade haft kul tillsammans och K tyckte att deras hus var jättemysigt. Det är ett riktigt gammaldags ställe med halmtak och lågt i tak och litet inne. Där fanns även en riktigt stor hund och en liten taxvalp som båda lånade K:s skor. Flickorna hade målat naglarna rosa och glittriga. Hur ska det gå imorgon? undrade jag. Men enligt Ks kompis så verkade inte deras lärare bry sig om skolregeln att nagelack inte är tillåtet. Hon brukar bara säga att det är fint. Vi håller tummarna för att det går bra.

Kortversionen:
I morse, efter att ha lämnat barnen på skolan tog jag bilen och gav mig av till J:s jobb. De närmsta veckorna ska jag administrera ansökningar och intervjuer där.

Den långa versionen:
I torsdags frågade en av de rekryteringsansvariga på J:s jobb om han trodde att jag var intresserad av att jobba några veckor. De var i desperat behov av någon som administrerar all rekrytering och utan att fundera särskilt länge så svarade jag ok då. Fredag förmiddag blev det bestämt att jag skulle börja på tisdag, dvs idag. 5 timmar om dagen i 6-8 veckor ska jag skyffla ansökningar, boka intervjuer och resor och se till att allt flyter på så bra som möjligt.

Eftersom det är temporärt fick en rekryteringsfirma i uppgift att fixa en anställning åt mig. De gav mig två val, antingen blev jag anställd av dem med en viss lön, eller av ett paraplyföretag med något högre lön. Alla verkade rekommendera paraplylösningen, så jag gick med på det.

Igår var min plan att jag skulle njuta av min sista dag i frihet. Istället gick ett antal (obetalda) timmar åt att skriva ut, fylla i, skanna in och skicka tillbaka blanketter från två olika företag och att läsa alla regler och skriva under på att jag läst dem. På kvällen blev jag klar med den sista. Nu är det bara kvar att faxa in tidrapport till rekryteringsföretaget varje vecka och fylla i samma sak en gång till, fast online, till paraplyföretaget. Jo, en sak till, på torsdag måste jag till Oxford för att ansöka om ett nummer som alla vill ha av mig.

I morse när jag väl kom till J:s jobb behövde jag bara fylla i ett enda papper och få mitt pass kopierat. De var mycket nöjda med rekryteringsföretagets hjälp med min anställning. Det gjorde allt så mycket smidigare.

Större delen av dagen gick åt till att lära mig om allt jag ska göra och att gå runt och hälsa på folk jag kommer jobba med. Framför allt chefer och andra som ofta är med på intervjuer. De flesta hade redan fått ett mail med information om att jag börjat, så det var en och annan som undrade om det bara var en slump att det kommit en till med just det efternamnet. Det är lite kul att få ett ansikte på en massa människor som J pratat om.
I nuläget är det bortåt 20 platser kvar att tillsätta, så det är betydligt lugnare än för ett par månader sedan när de skulle fylla ett nytt kontor med folk. Flera jag pratat med idag verkar tycka att 6-8 veckors jobb för mig är realistiskt, så jag har fortfarande gott hopp om att komma därifrån innan sommaren. Imorgon blir det mer upplärning, men sen måste jag väl börja göra nytta. De jag kommer jobba med verkar riktigt trevliga och jobbet är hanterbart, så det kommer nog gå bra.

I eftermiddag har jag legat i solen på en filt på gräsmattan i vår trädgård och njutit av doften från påskliljorna och av hur vinden fläktat till då och då. Samtidigt har jag försökt intala mig att det här med att jobba är en nyttig erfarenhet och jag kommer bli mycket bättre på engelska och lära mig en massa. Och när det väl är över kommer jag njuta ännu mer av att vara ledig i sommar.

Två rejält misslyckade planer:
– Så sent som i torsdags sa jag till en bekant här att jag inte tänkte försöka hitta jobb på länge. Det är alldeles för trevligt att vara hemmafru och så mycket roligt och intressant att göra på dagarna.
– Jag har alltid tyckt att det är dumt att jobba på samma ställe som sin respektive.

Jag kan jobba, jag är inte rädd.

Idag for mina föräldrar hem. De hade någorlunda tur med vädret de första dagarna så det var bra att vi passade på att gå upp till the Ridgeway då, men sen har det varit lite grått.

Vanligaste modellen på skolskor för flickor kostar inte så mycket, men håller inte riktigt för naturutflykter på helgerna. Killarna får ha gympadojjor.

När vi vinkat av morföräldrarna vid bussen som skulle ta dem till Oxford (det går flygbuss därifrån) så försökte vi dämpa sorgen med shopping. K gick ut starkt och hittade snart ett par snygga gympadojjor i svart med rosa detaljer. A provade flera byxor men hittade inget som riktigt passade, så vi gav upp. Istället gick vi till mataffären och köpte ett par lådor med indisk mat att ha till kvällen. Lite hjälpte det. När vi kom hem tröståt vi av chokladen vi fått av mina föräldrar och det hjälpte lite till. På kvällen stoppade jag pilaffris, chicken Korma, Tikka Masala och Madras i ugnen. Dessutom några bollar med gott men okänt innehåll i. Mums.

Här har barnen påsklov i två veckor och börjar igen på måndag, så några dagar är fortfarande kvar på deras ledighet. Vi får väl se om vi hittar på något mer kul. Prognosen för söndag ser rätt fin ut.

Känner ni igen handen nere till höger?

Min skylt med husnumret har jag lackat femtioelva gånger nu så att inte något vatten ska komma in till MDF-skivan som mosaiken sitter på. Men jag har fortfarande inte kommit på hur jag ska fästa den på staketet utan att göra hål i skivan. Snöre?

Mina barn fortsätter brilljera med sina engelska språkkunskaper. Vi var hos en klasskompis till A och de satt fyra stycken på en studsmatta och började puckla på varann med nallebjörnarna som också var där. Jag gick ut och bad dem ta det lite lugnare med ”the teddy-beers” (teddy-ölen) varpå mina barn säger i kör: ”Teddy-bear”. De engelska barnen var artiga nog att inte rätta mig. Vi får väl se om jag lyckas komma ihåg det. Ett annat ord jag knappt vågar säga är flour (mjöl), för jag är rädd att det ska låta som flower (blomma). Nåväl, alla i lokalbefolkningen tycker att jag pratar jättebra. Det är bara mina barn som är oblyga nog att påpeka misstagen de hör.

Mina föräldrar är här nu så vi visar runt dem i stan och omgivningarna. Igår tog vi bilen till the Ridgeway och promenerade sen i ett område där vatten för länge sedan grävt ut djupa dalar. Förutom att vara ett fint promenadområde för människor så går det får där och (av spåren att dömma) kor ibland. Dessutom fanns det hur mycket kaninhålor som helst. Efter ett tag när vi blev mer uppmärksamma lyckades vi se ett antal kaniner på håll också, men de var snabba att skutta ner i sina hålor innan man kom nära.

Barnen och morföräldrarna utforskar omgivningarna. Till skillnad från svenska får så svarar inte de engelska när man säger Bä till dem.

Vi hittade mycekt krita, benrester och hagelpatroner. Finns det något samband?