I vår lilla stad finns det fyra tydliga kategorier av biltyper.
Först de som bor i stan:
Antingen bor man i ett vanligt område med smala gator och/eller ont om parkeringsutrymme. Då har man en liten bil. Gammal, ny eller mittemellan varierar. Jag ska inte ge mig in på bilmärken för det är inte riktigt min gren, men både engelska och utlänska förekommer.
Eller så hör man till de som har haft råd att flytta in i någon av de få finare områdena där husen kostar från £600.000 och uppåt. Då har man parkeringsplats på egna tomten för minst två stora bilar. Vissa har till och med något så extravagant som dubbelgarage. Här har man stora nya bilar, ibland till och med kombi.
Sen har vi de som bor på landet. De är inte lika många, men bor inte långt härifrån och går ibland på gatan som vanliga människor. Där finns också två varianter: Ny fet SUV och äldre jeep-liknande sak som säkert tjänstgjort i något krig innan den fick en värdig ålderdom här. Hur värdigt det nu är att köra runt i leran. Jag är inte säker på om det är två kategorier människor med varsin favoritbil eller om det är samma personer som har (minst) en av varje och väljer bil efter väglag. Jag ska forska vidare.
Slutligen extragruppen; sportbilar. Antingen små eller ganska breda, gissningsvis beroende på parkeringsmöjligheter. De glider runt som skållade troll på de smala slingriga vägarna.
Vår bil är liten, dels för att vi bor på en smal gata och dels för att jag propsade på det. Ska jag ha en rimlig chans att ta mig in ett engelskt parkeringshus i en bil med ratten på höger sida så hjälper det om bilen är så liten som möjligt.
Nästa betraktelse gäller stilen på lokalbefolkningen själva. Egentligen tycker jag inte att man ska ha en stilpolis som haffar folk som ser för illa ut, men vissa kanske skulle behöva en liten tillsägelse. Stil-känsliga personer varnas för att läsa resten av detta inlägg.
Efter 20 år och lika många kilo till så kan det vara dags att pensionera sina leopardmönstrade leggings även om de är ett favoritplagg. Bara för att tyget är så elastiskt att det fortfarande går (om än med viss möda) att komma i dem så är det olämpligt. Tyvärr är denna o-stil alldeles för vanligt här.
Och den häftiga frisyren med rakade sidor och rosafärgat hår som står rakt upp var kanske en riktig brudmagnet på åttio-talet (eller när det nu var), men tappar lite i stil när man börjar bli tunnhårig där bak. Han kanske tycker att det ser coolt ut framifrån när han tittar sig i spegeln och anar inte vad vi bakom honom ser. Kan inte någon vänlig själ tipsa honom att det är dags att hitta på något nytt? Just denna frisyr har jag bara sett en gång.
Byxor att växa i kan ju se lite roliga ut på barn, fast det brukar ordna sig på några månader. Men när man gång på gång ser vuxna som släpar byxbenen i lervällingen vill man lyfta upp dem (människorna och byxbenen), krama dem och säga: jag ska visa dig hur man fållar så kommer allt kännas mycket bättre sen.
AdWantage 