Första dagen i engelska skolan var det en kille, J som tog hand om A. Då tänkte A: Undrar om han blir den första klasskompisen som jag följer med hem. Och så blev det. Vi bestämde flera dagar i förväg och det gjorde att A hade gott om tid att vänja sig vid tanken och räta ut alla frågetecken. För även om han såg fram emot det så kändes det läskigt också. Vi bestämde att han skulle följa med dit direkt efter skolan. När de kom dit skulle de få mellanmål och sen spela Wii. Båda gillar spel där man kör fordon på banor och man behöver inte prata mycket engelska för att umgås. Plan A var att han skulle stanna på middag och att jag skulle hämta honom klockan 6. Plan B var att de skulle ringa före middagen så jag kunde hämta tidigare. Allt var planerat och fjärilarna i magen på plats.
Samma dag ringer min make J från jobbet och undrar om jag kan komma och med lagningsgrejor för han har fått punktering på cykeln. OK, men efter att jag hämtat A.
Lite väl sent inser jag att K och jag behöver mat innan jag ska med lagningsgrejor till J:s jobb (för sen vet man aldrig hur länge det dröjer innan vi är tillbaka). Mitt i matlagningen ringer mamman i familjen där A är och säger att de blir en kvart sena för att hinna äta pudding. Pudding = efterrätt på engelska, den innehåller ibland men inte alltid någon typ av pudding. Men de lovar att fixa hemleverans av A, så jag behöver inte komma och hämta.
Klockan 6 är maten klar. K äter, jag letar lagningsgrejor, lägger takräcke i bilen och kastar i mig en kvarts portion när A äntligen dyker upp med kompisen J och hans pappa. A strålar som en sol och säger att han haft det jättebra. Jag hinner inte fråga mer utan hoppar in i bilen och börjar köra.
Efter 20 meter inser jag att jag inte kommer hitta halvljuset på egen hand så jag stannar vid kanten och ringer J. Det var lätthittat bara man vet att man ska leta lite längre bort från ratten. Vägarna är löjligt smala och inte blir det lättare av att det är mörkt och att man kör på vänster sida. Inte vet jag vad normal fart är på landet, men när jag kör genom byar står det skyltar med den fart jag håller hela tiden. Den i bilen bakom mig är nog rätt nöjd när vi väl far åt olika håll. Det känns rätt bra när jag äntligen kommer fram även om det inte är särskilt långt (mindre än 2 mil med bil, kortare med cykel).
J börjar försöka hitta hålet för att laga det, men ger upp efter ett tag i kylan och blåsten. Sen gör vi ett försök att sätta på takräcket med cykeltillsats. Vår hyresvärd har samma bilmodell som vi (Audi A3), så vi hade visst hopp. Men det verkade behövas något urtag på bilen för att det skulle fungera. Sen fällde vi baksätena och försökte lägga in cykeln där, men den var för stor. Då tog vi en paus, låste cykeln igen, åkte hem, åt middag, tog med skiftnyckel och städhandskar (handskarna är jag stolt ägare av) och åkte tillbaka till J:s jobb. Med hjulen avskruvade gick det att knö in cykeln i bilen och sen for vi hem igen. Två bilvändor på en jobbdag är väl ingen miljövinst direkt (eller tidsvinst), men lite motion fick J i alla fall.
Väl hemma fick vi äntligen höra lite mer om hur A hade haft det hos sin kompis. Mellanmålet hade varit en Fruity shot (dricka) och en munk. Sen hade de spelat Mario Kart, ett annat bilspel och sen ett bilspel som heter Dirt 2 där man kör i lera och sladdar. J kommenterade det hela oavbrutet och A insåg snabbt vad burn rubber (bränna gummi) var. Till middag hade de fått pizza i knät. A beskrev hur de satt i soffan med något som såg ut som en tavla med en kudde under som man hade i knät. Sen hade man sin tallrik på tavlan. Hela familjen satt i vardagsrummet och åt, men lillasystern och mamman satt vid ett litet bord. Efterrätten var nån kaka (pudding) som A redan glömt vad det var för sort och glass. Kompisen J hade pladdrat på i sitt vanliga höga tempo och det fungerar bra även om A inte svarar så mycket eller ens förstår allt. Föräldrarna hade frågat honom lite saker och det hade han förstått och svarat på. Så all oro över hur det skulle gå om han inte förstod bara försvann och det blev riktigt lyckat.
Nästa dag träffade jag pappan och passade på att fråga honom lite mer. Tydligen hade de pratat en hel del med A och det verkade som han förstod allt. När de hade ätit klart pizzan hade A lutat sig bak i soffan, klappat sig på magen och sagt något i stil med ”Jag inte bara gillade det här, jag älskade det”.
AdWantage 