Månadsarkiv: februari 2013

A hälsar på hos en kompis

Första dagen i engelska skolan var det en kille, J som tog hand om A. Då tänkte A: Undrar om han blir den första klasskompisen som jag följer med hem. Och så blev det. Vi bestämde flera dagar i förväg och det gjorde att A hade gott om tid att vänja sig vid tanken och räta ut alla frågetecken. För även om han såg fram emot det så kändes det läskigt också. Vi bestämde att han skulle följa med dit direkt efter skolan. När de kom dit skulle de få mellanmål och sen spela Wii. Båda gillar spel där man kör fordon på banor och man behöver inte prata mycket engelska för att umgås. Plan A var att han skulle stanna på middag och att jag skulle hämta honom klockan 6. Plan B var att de skulle ringa före middagen så jag kunde hämta tidigare. Allt var planerat och fjärilarna i magen på plats.

Samma dag ringer min make J från jobbet och undrar om jag kan komma och med lagningsgrejor för han har fått punktering på cykeln. OK, men efter att jag hämtat A.

Lite väl sent inser jag att K och jag behöver mat innan jag ska med lagningsgrejor till J:s jobb (för sen vet man aldrig hur länge det dröjer innan vi är tillbaka). Mitt i matlagningen ringer mamman i familjen där A är och säger att de blir en kvart sena för att hinna äta pudding. Pudding = efterrätt på engelska, den innehåller ibland men inte alltid någon typ av pudding. Men de lovar att fixa hemleverans av A, så jag behöver inte komma och hämta.

Klockan 6 är maten klar. K äter, jag letar lagningsgrejor, lägger takräcke i bilen och kastar i mig en kvarts portion när A äntligen dyker upp med kompisen J och hans pappa. A strålar som en sol och säger att han haft det jättebra. Jag hinner inte fråga mer utan hoppar in i bilen och börjar köra.

Efter 20 meter inser jag att jag inte kommer hitta halvljuset på egen hand så jag stannar vid kanten och ringer J. Det var lätthittat bara man vet att man ska leta lite längre bort från ratten. Vägarna är löjligt smala och inte blir det lättare av att det är mörkt och att man kör på vänster sida. Inte vet jag vad normal fart är på landet, men när jag kör genom byar står det skyltar med den fart jag håller hela tiden. Den i bilen bakom mig är nog rätt nöjd när vi väl far åt olika håll. Det känns rätt bra när jag äntligen kommer fram även om det inte är särskilt långt (mindre än 2 mil med bil, kortare med cykel).

J börjar försöka hitta hålet för att laga det, men ger upp efter ett tag i kylan och blåsten. Sen gör vi ett försök att sätta på takräcket med cykeltillsats. Vår hyresvärd har samma bilmodell som vi (Audi A3), så vi hade visst hopp. Men det verkade behövas något urtag på bilen för att det skulle fungera. Sen fällde vi baksätena och försökte lägga in cykeln där, men den var för stor. Då tog vi en paus, låste cykeln igen, åkte hem, åt middag, tog med skiftnyckel och städhandskar (handskarna är jag stolt ägare av) och åkte tillbaka till J:s jobb. Med hjulen avskruvade gick det att knö in cykeln i bilen och sen for vi hem igen. Två bilvändor på en jobbdag är väl ingen miljövinst direkt (eller tidsvinst), men lite motion fick J i alla fall.

Väl hemma fick vi äntligen höra lite mer om hur A hade haft det hos sin kompis. Mellanmålet hade varit en Fruity shot (dricka) och en munk. Sen hade de spelat Mario Kart, ett annat bilspel och sen ett bilspel som heter Dirt 2 där man kör i lera och sladdar. J kommenterade det hela oavbrutet och A insåg snabbt vad burn rubber (bränna gummi) var. Till middag hade de fått pizza i knät. A beskrev hur de satt i soffan med något som såg ut som en tavla med en kudde under som man hade i knät. Sen hade man sin tallrik på tavlan. Hela familjen satt i vardagsrummet och åt, men lillasystern och mamman satt vid ett litet bord. Efterrätten var nån kaka (pudding) som A redan glömt vad det var för sort och glass. Kompisen J hade pladdrat på i sitt vanliga höga tempo och det fungerar bra även om A inte svarar så mycket eller ens förstår allt. Föräldrarna hade frågat honom lite saker och det hade han förstått och svarat på. Så all oro över hur det skulle gå om han inte förstod bara försvann och det blev riktigt lyckat.

Nästa dag träffade jag pappan och passade på att fråga honom lite mer. Tydligen hade de pratat en hel del med A och det verkade som han förstod allt. När de hade ätit klart pizzan hade A lutat sig bak i soffan, klappat sig på magen och sagt något i stil med ”Jag inte bara gillade det här, jag älskade det”.

Kategorier: Hemmaliv i England, Vår son A | Lämna en kommentar

Turister i regnskogen

I lördags for vi till ett ställe som heter The Living Rainforest. Det består av ett par växthus som har fyllts med exotiska växter och djur. Det var en blåsig dag med enstaka snöflingor. Perfekt för en växthusutflykt.

Ödlan vägrade titta mot kameran.

Ödlan vägrade titta mot kameran.

I växthusen var krokodilen, aporna, vissa fåglar och fågelspindeln i egna burar, men många av djuren gick eller flög fritt.
A fick se sin första Tukan i verkligheten. En fågel som varit hans favorit länge.

A fick se sin första Tukan i verkligheten. En fågel som varit hans favorit länge.


Det skulle finnas en sengångare som gick (hängde?) fritt, men den såg vi aldrig. Om sommaren är det massa fjärilar också, så vi kanske blir tvungna att fara dit igen.

Typisk engelsk pub i typisk by i Berkshire.

Typisk engelsk pub i typisk by i Berkshire.

Efter regnskogen tog vi lunch i byns pub. Vi har varit här förut, sa A när vi gick in, men det hade vi inte. Det är bara det att pubinredningen är ungefär samma på många ställen med bjälkar i taket, trämöbler och bar. Det tog lite tid innan vi fick mat, men det var jättegott. K åt en svamprisotto (ja, hon har börjat gilla svamp och hon älskar att röra ihop allt med såsen så det var perfekt), A och J åt lammburgare och jag åt fiskkakor med nån rökt vit fisk i. Det låter kanske inte så smaskigt, men fiskkakorna var riktigt goda.

På vägen hem stannade vi på ett fik i vår stad. På fredagen hade jag varit där med några kompisar och ätit/druckit varm choklad med jordgubbssorbet i. Hur gott som helst! Så på lördagen fick resten av familjen prova. Vi kan härmed meddela att den varma chokladen även smakar gott med en kula mintchoklad eller en kula peanutella (jordnötsglass) i. Och vi kommer definitivt gå dit igen.

Kategorier: Resmål och utflykter | 1 kommentar

Fyrornas assembly

A går i fyran här (i Sverige går han i tvåan) och igår var det fyrorna som visade vad de lärt sig för hela skolan och för sina föräldrar. Föräldrarna fick sätta sig längst bak i gympa-samlings-mat-salen på bänkar. Sen kom eleverna in på led klassvis och satte sig på golvet framför. Fyrorna (knappt 30 stycken) satt redan längst fram på en lång rad med kläder på tema 1940-tal. Fyrorna hade dessutom varsin namnlapp i brun papp, en egen-tillverkad gasmask och en brun kartong till gasmasken.
När alla satt sig började programmet med att en av eleverna hälsade välkommen. Sen turades de om att berätta om vad de lärt sig, visa bilder, läsa egna berättelser, spela teater, dansa och slutligen sjöng alla tillsammans. Mycket handlade om andra världskriget och om hur det var att vara barn då, men det var även ett drama om att hålla det man lovar. Allt var väldigt välgjort. Mot slutet var det A som reste sig upp och sa att de skulle sjunga en sång för oss. På engelska, inför nästan 200 personer! Modigt!

Barnen visar bilder de gjort på Blitzen.

Barnen visar bilder de gjort på Blitzen.


Här sjunger de "Hey, mister Miller" med melodi inspirerad av "In the mood". En melodi som min pappa och jag brukade låta tillsammans när jag växte upp.

Här sjunger de ”Hey, mister Miller” med melodi inspirerad av ”In the mood” av Glenn Miller. En melodi som min pappa och jag brukade låta tillsammans när jag växte upp.

Kategorier: Hemmaliv i England, Vår son A | 1 kommentar

Wash your name

Wash your name, your name is dirty, sa K i skolan. Klasskompisarna tyckte det var roligt. Det är tydligt att det går framåt med engelskan för barnen när de börjar med ordvitsar.
K:s klass har fått skriva lappar med vad de uppskattar hos sina klasskompisar och sen fick alla ”sina” lappar. På många av K:s lappar stod det att hon var rolig eller en bra kompis. På en stod det att hon var kul ”because sometimes what she says makes no sence”. K tyckte det var skoj.
Här kommer ett par favorit-ordvitsar från en bok:
What do you call a fish with no eyes? Fsh.
What do you call a deer with no eyes? No eye deer. Fast den funkar bara med brittisk accent där idea uttalas med ett r på slutet.

På tal om deer så finns det ett litet hjortdjur häromkring som heter Muntjac. Tydligen är det någon utlänsk sort som förvildats. De håller mest hus vid klostret härintill, men ibland går de i andra parker och folks trädgårdar och mumsar. De är inte särskilt uppskattade. Barnen och jag såg en i parken nere vid ån, men då trodde jag det var ett kid för den var så liten. Häromdagen såg J och jag en död i vägrenen (väg-hjorten?) strax norr om stan.

Klostret är anglikanskt (inte katolskt) och lever en tynande tillvaro. För ett par år sedan var det ca 30 äldre nunnor där, men hälften bytte över till ett annat kloster, så nu är det 15 kvar. De har redan sålt av en del byggnader i stan, men det är fortfarande mycket gamla hus och mark kvar. Stan spekulerar om det kommer bli bostäder och hur länge det dröjer.

No parking Ett annat stort diskussionsämne är hur mycket nya hus som ska få byggas. Det finns planer på nya områden som kommer öka stans befolkning med kanske 50% (siffran varierar beroende på vem som räknar) och folk är oroliga för trafikkaoset som det kommer innebära. Själva centrum är lite av en flaskhals eftersom stans karaktär fullkomligt skulle ändras om man tog bort de gamla husen från 1600-1800-talet för att bredda vägar och göra mer parkeringsplatser. Samtidigt så sörjer folk att det finns en hel del tomma affärslokaler i centrum. Synd att det är svårt att göra om dem till parkeringsplatser.

Inte ens i  villaområdena finns det parkeringsplatser så det räcker. Skylten är gammal men spåren i leran är nya. Här finns det i alla fall plats om bara viljan finns.

Inte ens i villaområdena finns det parkeringsplatser så det räcker. Skylten är gammal men spåren i leran är nya. Här finns det i alla fall plats om bara viljan finns.

Överväxta vägar som denna ser man sällan i Sverige.

Överväxta vägar som denna ser man sällan i Sverige.

Vår grind har skrapat i marken så häromdagen gav jag mig ut på jakt efter brickor att sätta emellan för att höja den lite. Stans lilla hardware store hade bara nästan tillräckligt stora men jag fick lära mig att de kallas washers. De hänvisade mig vidare till Motor-nånting som hade ännu mindre brickor. Där blev jag tipsad om en större butik i ena grannbyn, så igår tog jag en promenad dit. För en gångs skull var vädret helt underbart; soligt, vindstilla och nästan 10 grader. Jag fick sällskap av en mamma jag lärt känna på skolan som skulle med lillasystern till något i stil med öppna förskolan. Hon visade en mysig promenadstig dit så vi slapp gå på trottoaren vid stora vägen. Istället gick vi genom gröna tunnlar, förbi ett par åkrar och nån hage med hästar.

Det visade sig att det var betydligt mer än verktyg och sånt som såldes här. Det kändes det som att kastas tillbaka till Lantmännen för några årtionden sen. Fast upphottat med moderna leksaker (för barn alltså) och moderna bilar på den (så klart) leriga parkeringen. Jag gissar att det finns sånna här ställen kvar på landet här och där i Sverige också, men för mig var det udda.

Väl hemma satte jag dit brickorna och grinden blev som ny (nästan). Sen satte jag mig på plattorna brevid grinden i solen och bara njöt en halvtimme innan det var dags att hämta barn. När barnen kommer ut från skolan frågar A om jag vet något om en utflykt till nån park som hans klasskompis F pratat om. F:s mamma har just kommit och berättar att de tänkt gå till lekparken en halvtimme innan vi går hem. Vi är fyra mammor och åtta barn som går/rullar dit tillsammans och det dröjer inte länge förrän det är fullt ös på lekparken. F:s mamma har med lite kakor och äppelbitar och vi stannar betydligt längre än en halvtimme.

På kvällen är det stjärnklart och rejält med frost. Idag är det grått och disigt igen, så jag passar på att tvätta, röja lite och blogga. Det växlar fort.

Kategorier: Hemmaliv i England, Väder | Lämna en kommentar

Utflykt till London

I morse skjutsade J barnen och mig till grannstadens järnvägsstation innan han for vidare till jobbet. En timme senare klev vi av i London. Efter lite letande hittade vi tunnelbanan, köade för att köpa en endagsbiljett, tog rulltrapporna ner och klev sen på nästa tåg. Vid Piccadilly Circus bytte vi tåg (nej, barnen ville inte upp och titta… Pernilla Wahlgren, vemdå?) och åkte vidare till Leicester Square.

Sushi funkar utmärkt att grunda med när man ska leta spår efter trollkarlar

Sushi funkar utmärkt att grunda med när man ska leta spår efter trollkarlar

Därifrån utgår en Harry-Potter-promenad som jag hittade instruktioner till på nätet. Vi började följa den, men avvek redan efter ett kvarter när vi hittade ett trevligt matställe.
Styrkta av maten gick vi vidare några kvarter och tittade på ett par inspelningsplatser innan vi tröttnade och lämnade den typen av magi åt sitt öde.

Vid Trafalgar square fanns både imponerande hus, fontäner, människor, flygplan och annat att titta på. En man hade en docka i trådar som han kunde styra till att göra allt möjligt. A var imponerad och la en peng i hatten. Då klättrade dockan upp på honom. Tyvärr hade jag inte kameran framme då, men det syntes att A tyckte det var kul även om han blev lite överraskad.

Tom tog hjälp av två herrar i publiken för att mödosamt (och skämtsamt) klättra upp på sin enhjuling.

Tom tog hjälp av två herrar i publiken för att mödosamt (och skämtsamt) klättra upp på sin enhjuling.

Sen gick vi vidare till Covent Garden där en pratglad kille lockade publiken att oh-a och applådera när han utförde sina konster. Han var kul och det märks att barnen tränat engelska ett tag nu för de hängde med på ganska mycket av det han sa. Det var första gången jag såg någon klättra igenom ett tennisracket. Imponerande. Tennisracket var utan strängar, men riktigt (en i publiken fick kontrollera det) och kroppen var också riktig (också kontrollerat).
Strax intill hittade vi en creperia och fick oss varsin pannkaka med nutella. Barnen undrade om det inte var för sött för mig. Men jag svarade att man får kämpa sig igenom det. Den massiva dosen av Paris-nostalgi tog bort den värsta sötsliskigheten för mig.

Vi gick vidare ner mot Themsen och över på en gångbro. Solen sken, det var nästan tio grader varmt och vi hade det rätt gott. På andra sidan låg London Eye (Millenie-pariser-hjulet) och väntade på oss och en massa andra turister. Fast i februari är köerna inte så farliga, trots att det är skollov. Efter någon halvtimmes väntan och fotografering framför en grön vägg fick vi äntligen kliva in.

Utsikt från London Eye bland annat ner mot bron där vi nyss gick. Det är fortfarande en bit kvar till högsta punkten här.

Utsikt från London Eye bland annat ner mot bron där vi nyss gick. Det är fortfarande en bit kvar till högsta punkten här.

När vi kom ner igen fick vi (så klart) köpa fotot på oss själva, men med London-Eye-bakgrund. Så har ni vägarna förbi, ta en titt i köket så kanske ni hittar kylskåpsmagneten.

Lite mer tunnelbana och sen är vi nästan vid Towern Bridge.

Lite mer tunnelbana och sen är vi nästan vid Towern Bridge.

När vi gått över bron började allt promenerande ta ut sin rätt. Trötta fötter och huvuden fullproppade med intryck längtade efter vila. Vi tog tuben till ett cupcake-ställe intill South Kensington-stationen. Där valde vi ut fyra cupcakes och fick dem förpackade. K tog den tjusiga påsen och sen åkte vi vidare till järnvägsstationen och tog tåget hem.

När J plockat upp oss på stationen blev det pub-middag i grannstan innan vi åkte hem och festade på våra cupcakes (som för övrigt var alltför söta för mig, men barnen var nöjda).

Efter nattning tog det inte många minuter innan barnen slocknade och nu börjar det bli dags för mig också efter en mycket lyckad dag. Min riskanalys-strategi fungerade som vanligt. Inget av allt jag oroat mig för inträffade. För en gångs skull inget annat dåligt heller. Bara en massa bra. Men man blir trött av det också.

Kategorier: Resmål och utflykter | 2 kommentarer

Half-term holiday

Denna vecka är det skollov. A börjar bli bättre men det är en seg förkylning han dragit på sig. Det är ganska skönt att han får hela denna veckan också på sig att friskna till. Vi får se om han är pigg nog för större äventyr senare i veckan. Idag visade han i alla fall prov på en hel del energi, men vi börjar med K:s och min morgon.

Vid frukost gjorde jag en lista med veckans måsten och borden, sen började jag på en lista med sånt som skulle vara kul att göra. Där fick barnen hjälpa till att fylla i utflykter, pyssel och annat de vill hinna med. Sen var jag tydlig med att ju mer de hjälper till med måstena desto mer tid blir det över till roliga listan.
Direkt efter frukost började K och jag att städa i hennes rum. Tack vare ett par under-sängen-lådor med hjul lyckades vi få bort allt utom möbler från golvet. Efter dammning (vi har en fin gul dammvippa) av tak, väggar och alla grejor och sen dammsugning var vi ganska nöjda. Men sen möblerade vi om lite och det blev jättebra. Resten av dagen gick hon runt och njöt över hur fint det blivit.

Och det där med att damma tak och väggar. Jag skojar inte. Med heltäckningsmattor som fäller så behövs det. När man tagit tak och väggar i ett rum är vippan dammig, även om jag gjorde det för två veckor sedan. Undrar om det skulle hjälpa att ta hit nån som tvättar mattorna? Jag vill gärna tro att mattorna är nya och det blir bättre med tiden. Med tanke på hur mattluddet fyller våra dammsugarpåsar så borde det inte vara så mycket kvar snart.

Indiskt i ugnen

Indiskt i ugnen

Efter K:s rum tog vi lunch. Det blir rester, sa jag. Nej, sa barnen. Indiskt från igår, sa jag. Yes! sa barnen.
Igår tog vi ännu ett steg mot att anamma den brittiska nutida kulturen. Vi köpte ett par lådor indiskt på mataffären. Bara att värma så har du en komplett engelsk-indisk måltid. Med tanke på det stora utbudet i affärerna så verkar det vara ett vanligt sätt att fixa middag här. Ett problem var att vissa rätter skulle vara i ugnen 25 minuter, andra 15 och ytterligare andra ännu kortare. Vissa gick att köra i mikron, andra inte. Så att värma middag till fyra personer var ändå ett heltidsjobb i nästan en timme. Bara att läsa instruktionerna tog en kvart. Det dröjde lite längre än vi hade önskat innan allt var klart, men det blev väldigt gott. Och resterna var också smaskiga.

Efter lunchen ville A städa köksgolvet (också på måste-listan). Vi hittade en rolig svabb i skrubben. En sån där med handtag på mitten som, när man drar i det, kramar ur svampen längst ner. Han fick en balja med vatten och rengöringsmedel och sen satte han igång. Han såg till att metodiskt ta en ruta i taget och inte svabba in sig i ett hörn. Efter en stund insåg jag att även om det var en fiffig urkramningsfunktion så var det nog bra att torka upp efter lite grann, så det blev min uppgift. Mitt i allt ihop stannar han och ser ut över köket. Mamma, den här typen av jobb älskar jag, sa han och fortsatte. När allt var klart sjönk han stolt men trött ihop i soffan.

När det var dags för middag (varmrökt lax) hjälpte A till med salladen och youghurtsåsen. Sen ville han göra en egen sås som han trodde skulle passa bra till laxen. Han blandade olja, citron, senap och italienska örtkryddor. Vid provsmakningen var han nöjd med smaken men kom fram till att den troligen skulle passa bättre till salladen. Det blev riktigt lyckat.

Vi kan tyvärr inte riktigt friskskriva A än, för han behöver sätta sig och vila då och då mitt i allt hårt men roligt arbete. En huvudvärkstablett krävdes också när bihålorna åter gjorde sig påminda. Men det är tydligt på väg åt rätt håll i alla fall.

Nu har grannen satt upp lite nytt staket. En ekorre har provsuttit och godkänt. En granne längre bort har också fixat ett par bitar. Det tar sig!

Nu har grannen satt upp lite nytt staket. En ekorre har provsuttit och godkänt. En granne längre bort har också fixat ett par bitar. Det tar sig!

Gamla staketet blev kaffeved. Det gick att bryta i småbitar.

Gamla staketet blev kaffeved. Det gick att bryta i småbitar.

Kategorier: Hemmaliv i England | Lämna en kommentar

Heminredning och annat hemmafruar roar sig med

I Sverige hade vi en TV i källaren (med bara basutbudet) som vi sällan använde, men här står TVn med sina femtioelva kanaler i det lilla vardagsrummet. Hemmafruar ska väl titta på såpoperor, men det fixar inte jag. Däremot blir det en och annan kväll med min favoritkanal Home. De sänder diverse program på temat gör om ett rum eller ett hus. DIY SOS, SOS Kitchen och amerikanska Extreme Makeover Home edition är några av favoriterna. På SOS Kitchen hjälper de en familj med ett hopplöst kök (väldigt Engelskt i mina ögon) river ut det och gör om det till ett fungerande, ljust och inbjudande kök. Plötsligt ser det mycket mer skandinaviskt ut i mina ögon. Även de som är med i programmen tycker det ser skandinaviskt och fint ut. Nu låter väl detta lite malligt och det är kanske likt mig…

Fast vissa saker verkar de vara före oss med. Kranar med 100-gradigt vatten ser man oftare här, åtminstone i heminredningsprogram och reklam. Det hade jag inte hört talas om i Sverige förrän min dåvarande chef installerade det. Verkar väldigt praktiskt. Vill ha.
Sen är sopsortering smidigare. Nästan allt som kan återvinnas lägger man i gröna stora tunnan. Matrester i lilla gröna. Trädgårdsavfall i bruna och nästan allt resten i den svarta. Batterier lägger man i en liten påse ovanpå den gröna tunnan. Sen kommer lastbilar och hämtar allt. Second-hand-grejor läggs i en egen påse och hämtas av nån förening. Inga turer med flakcykeln till återvinningsställen. Smidigt!

Med en plåt uppe på vänster sida så minskar luftvirvlarna och lite större del av matoset åker genom fläkten

Med en plåt uppe på vänster sida så minskar luftvirvlarna och lite större del av matoset åker genom fläkten

Jag trivs bra i vårt engelska kök, framför allt för att det är så ljust och luftigt. Det är öppet upp till nock och har två takfönster. Men hade det varit mitt och vi tänkte bo här länge så hade jag gärna skickat in SOS-gänget. Ett fullstort kylskåp står högst på önskelistan. Än så länge har vi kunnat använda uterummet som kylskåp, men det går nog inte länge till. Fungerande fläkt över spisen är kanske på delad förstaplats. Vattenkran med inbyggt filter kommer nog därnäst på listan, eller kranen med kokande vatten. Och sen bättre förvaringsmöjligheter generellt.

Jämför jag med andra här som hyr hus här så har vi lyckats hitta ett riktigt fint. Det känns verkligen som ett hem och det mesta fungerar bra. Läget är jättebra också. Så jag klagar inte särskilt mycket, bara drömmer lite. Det måste man få.

A har varit förkyld i några dagar. I lördags hade vi planerat en sväng till badhuset, men vi sköt på det (under protester från A) till söndagen och åkte till ett äventyrsbad i en grannstad istället. Efter ett par timmar där var A ganska spak så han protesterade inte när vi skulle hem. På kvällen hade han huvudvärk och nästa morgon var han ganska seg, så han fick stanna hemma från skolan. Med facit i hand var den där turen till badhuset kanske inte så lyckad, för nu är han hemma för tredje dagen i rad med bihåleinflammation. Efter en tuff första månad i skolan här så är han lite sliten, så jag gissar att det påverkar också. Det är skönt att vara hemmafru nu för det är mycket smidigare att VAB:a några dagar. Hans lärare påpekade också att han sett trött ut och att det är bättre att han är hemma nån extra dag än kommer tillbaka trött. Vi får se om han hinner tillbaka innan skollovet som är nästa vecka.

En liten promenad till parken nere vid ån orkade A med. K hade bakat ostbröd i skolan så vi hade picknick.

En liten promenad till parken nere vid ån orkade A med. K hade bakat ostbröd i skolan så vi hade picknick.


I Norrland har jag ibland saknat vitsippsbackarna om våren. Här får jag njuta av snödropparna i parken istället.

I Norrland har jag ibland saknat vitsippsbackarna om våren. Här får jag njuta av snödropparna i parken istället.

Kategorier: Hemmaliv i England, Växter, Vår son A | Lämna en kommentar

Mord, kakor och engelsk landsbygd

Snön försvann snabbt när det väl blev varmare igen. Barnens snögubbe såg ut så här efter ett dygn i plusgrader och regn.
Snögubbespår
Häromdagen sken solen och efter att ha hemmafruat ordentligt (tvättat, städat osv) drog jag på mig gympadojjorna och gav mig av mot grannbyn ett par km bort. Där fortsatte jag vidare upp mot the Ridgeway för att njuta av utsikten. Sista biten upp var riktigt blåsig och jag insåg att alla tujor och annat med löv även på vintern gör stor nytta där vi bor. Men med huvan åtdragen så gick det bra även där uppe där vinden får full fart över åkrarna.
När jag kom ner till byn igen såg jag snödroppar och i en rabatt vid vägkanten även en massa cyklamen. Som tur var hade jag mobilen med mig och kunde ta kort.

Hade ingen aning om att cyklamen var en vårblomma.

Hade ingen aning om att cyklamen var en vårblomma.


Vägen hem var också fin. Det börjar komma lite grönt på åkrarna (och det är inte alger).

Vägen hem var också fin. Det börjar komma lite grönt på åkrarna (och det är inte alger).

På kvällen var jag med kvinnoföreningen och hade Murder Mystery Play. Damer äter bara en kaka hette den och jag blev tilldelad rollen som Sarah; omtyckt, högerhänt, frånskild, vältränad historielärare. Vi fick varsit häfte med bakgrundsinformation och sen själva teater-manuskriptet. Det hela gick ut på att kvinnoföreningen hade en träff och plötsligt hittas en okänd kvinna mördad i köket. En polis som spanar i en knarkutredning är också med. Efter teater-delen hade vi fika med fri utfrågning och spekulation. De flesta var misstänkta på ett eller annat sätt. När vi röstade var det två som fick flest röster och efter fikat läste vi akt två med själva upplösningen (jag hade gissat på den andra). Det var riktigt kul och kändes som bra träning inför en statist-roll i Midsumer. Vi får väl se om jag lyckas knipa en sån någon gång.

Kategorier: Hemmaliv i England, Växter | 1 kommentar

Blogg på WordPress.com.