Skoluniformer och bilkörning

På måndag börjar barnen skolan och det mesta till barnens skolunoformer har jag lyckats köpa här i stan. Barnen har vita kortärmade tröjor med krage och svarta byxor/kjol. Svarta shorts och vita T-shirts till gympan är beställda och kan nu hämtas på en affär i grannstan. Men vinröda tröjor har varit svårare att hitta, framför allt i K:s storlek. Amazon fick bli min räddning. Men igår fick jag ett telefonsamtal att skol-tröjan jag beställt till K tyvärr var slut. Suck.
I morse ringde jag till ett företag som säljer skolkläder med skolornas emblem broderat på. När jag kollade i höstas var leveranstiden flera veckor, men nu var den bara ett par dagar. Jag ringde dit och bad att få köpa o-broderade tröjor. De hade broderade i K:s storlek och bad mig komma på eftermiddagen och hämta så de kunde brodera en i A:s storlek också.
J cyklar till jobbet numera, så bilen står hemma och väntar på att jag ska ta den på äventyr. På eftermiddagen körde jag iväg i vänstertrafiken för första gången. Som tur är ligger företaget i en grannstad och det är mest bara landsbyggd emellan. Rösten på GPSen guidade mig lugnt genom rondellerna och efter en knapp halvimme var jag framme, fick mina tröjor och for hemåt igen.

K och A i sina nya skoluniformer. Vi ska bara fila lite på hur man uppför sig också så kommer det nog gå bra i den engelska skolan.

K och A i sina nya skoluniformer. Vi ska bara fila lite på hur man uppför sig också så kommer det nog gå bra i den engelska skolan.


Barnen och jag hann med en sväng till stans museum idag också. Det var trevligt och lagom litet. Förutom bilder och grejor från förr fanns det en Formel1-bil, massa böcker och broschyrer och ett fik. Vi provade morotskakorna. Mums.

Igår fikade jag med några av damerna i en av stans kvinnoföreningar. Det var ett kul och pratsamt gäng som träffades över en kopp kaffe hemma hos en som bor i kvarteret intill oss. De frågade ut mig om alla intressen och tipsade om fler föreningar och aktiviteter man kan vara med i. Det verkar som att det händer väldigt mycket mer häromkring än i en svensk stad av samma storlek (10-20 tusen beroende på hur mycket man räknar med). Ändå är det småstadskänsla i dess mer positiva bemärkelse. Folk är inte särskilt stressade utan börjar spontant prata med utlänningar som råkar stå intill på affären. Häromdagen fick jag lära mig ordet more-ish. Damen brevid mig vid efterrättsdisken sa att det vi tittade på var morish, dvs så gott att man vill äta mer. Det var nån bär-röra i botten som var precis lagom söt, sen ett lager vaniljkräm och grädde överst. Hela familjen höll med om att det var more-ish.
Scans Swedish Meatballs har vi också köpt. Smakar precis som hemma. Borde funka till barnens skollunch men inte jätte-more-ish. Hemlagade är bättre.

Kategorier: Hemmaliv i England | Lämna en kommentar

Inläggsnavigering

Lämna en kommentar

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.